I Studio ett i P1 ägnade sig två reportrar häromdagen åt att intervjua Johannes Wahlström med anledning av den kritik som har framförts mot att bland annat SVT i sina reportage om Wikileaks tar hjälp av en person som inte bara är Wikileaks kontaktperson utan som även figurerar och lovordas på högerextremistiska hemsidor.
Det högerextremistiska består i detta fall av till exempel att den som sköter hemsidan och som lovordar Wahlström också samarbetar med det spanska nyfascistiska SMR-partiet, den ryske nyfascisten Alexander Dugin. Jag har skrivit om detta här, där länkar finns till bilder på vilka innehavaren av hemsidan poserar med de fascistiska ledarna. Dugin propagerade till exempel 1997 i artikeln ”Fascism – utan gränser och röd” för en ”genuin, sann, revolutionärt radikal fascistisk fascism” och beskrev Reinhard Heydrich (som drog upp riktlinjerna för nazisternas ”slutgiltiga lösning på judefrågan”) som ”en övertygad euroasiat”, det sistnämnda syftande på Dugins egen euroasiska rörelse, vars mål är till att utvidga det ryska imperiet.
Denna kritik berördes dock mycket lakoniskt i intervjun med Wahlström, som viftade bort de kritiska synpunkterna såsom kommandes ur ”högerextremistiska organisationer”. Vilket de två utfrågarna lät sig nöjas sig med.
Man kan verkligen undra om detta är förenligt med SVT:s och SR:s uppdrag. Och man kan verkligen fråga sig om det är förenligt med SR:s och SVT:s uppdrag att dels inta en fullkomligt okritisk attityd till en person som Johannes Wahlström, dels anställa en person med en så pass diskutabel agenda, vilken inbegriper inte bara samarbete med personer som står nyfascisterna nära utan även publicering av artiklar med antisemitiskt innehåll helt i linje med flera av de nyfascistiska rörelsernas ideologier.
I dagens Expressen svarar den ansvarige för den hemsida på vilken Wahlström publicerar sina alster på de synpunkter som tidigare framförts i Expressen av Magnus Ljunggren. Israel Shamir tar där skydd bakom sitt Israelhat, vilket inte är så dum taktik med tanke på att denna position i Sverige har kommit att uppfattas som tecken på vederhäftighet. Och tillika är den position som har legitimerat hans son, Wahlströms, närvaro i offentligheten, trots dennes antisemitiska diatriber.
Ljunggren bemöter i sitt inlägg några av Shamirs påståenden, men ytterligare ett ser jag mig föranledd att ta upp i syfte att visa på Shamirs lätt bisarra debattteknik. Så här skriver han:
”Ljunggren säger vidare: ’Intervjuad av Mohamed Omar gjorde han förra året klart att det är ’varje muslims och kristens plikt’ att slå hål på gaskammarmyten.’ Det är inte sant. Intervjun är tillgänglig på nätet så var och en kan se att påståendet är en skamlös lögn.”
Jo, intervjun är tillgänglig på nätet. Där beskrivs Ahmadinejad som ”en väldigt spännande person. Han är en slags enfant terrible i världspolitiken. Han har modet att säga vad han tycker.”
När intervjun sedan kommer in på Förintelsen lyder ordväxlingen som följer:
MO: Bör det vara tillåtet att kritisera den sionistiska versionen av Förintelsen?
IS: Mer än så, jag tycker det är en plikt att göra det. Jag tycker att det är varje muslims och kristens plikt att förneka Förintelsen, att förkasta denna trosföreställning, precis som Abraham och Moses förkastade avgudarna. Varje person som bekänner sig till Gud borde förneka Förintelsen. Jag tycker det är mycket allvarligare att människor förnekar Gud, eller hur?
MO: Idag har till och med påven gått ut och krävt att man ska tro på Förintelsen.
IS: Det är fruktansvärt. Det finns bara en Gud, Förintelsen är en avgud. Jag vägrar att dyrka Förintelsen.
Den person som säger detta beskrivs alltså av Johannes Wahlström som en judisk motsvarighet till Salman Rushdie.