Debatten om Dr Mosa Sayeds avhandling går vidare, och idag har teologen Joel Halldorf skrivit ett inlägg på SvD:s Brännpunkt, där han vill slå ett slag för åsiktsmässig, kulturell och religiös pluralism. Och jag är beredd att ge honom rätt i en del:
"Varför upplever vi i Sverige, trots våra individuella friheter och oändliga valmöjligheter, en omfattande likriktning så väl politiskt som filosofiskt och populärkulturellt? Det är mer realistiskt att inse att en enskild människa har små möjligheter att stå upp mot det kulturella tryck som skapas i vårt medial och konsumistiska samhälle, utan tvärtom blir en kastboll för trender och modevindar. En gemenskap, däremot, kan om den tillåts blomstra ha möjlighet att stå emot, och skapa alternativa identiteter och uttryckssätt. Det säger sig självt att detta är ett hotfullt scenario för så väl den politiska som den ekonomiska makten."
Man kan inte blunda för att Halldorf sätter fingret på ett par grundläggande problem i det västerländska samhället av idag: dess kommersiellt materialistiska inriktning som skapar en längtan efter andra, alternativa världsbilder, inte minst efter rörelser av andligt, transcendentalt och/eller inåtriktat slag. Och samtidigt: dess tendens att se blott den nuvarande, dominerande världsbilden som den enda garanten för ett gott samhälle: demokratiskt, fritt, öppet och pluralistiskt. Vilket gör att man i just pluralismens och demokratins namn tenderar att underkänna de flesta alternativa verklighetsuppfattningar och världsbilder.
Halldorf menar att det måste skapas plattformer i samhället, där alternativa livsformer kan få utvecklas, och där det alternativa består just i att det är ett reellt alternativ, det vill säga avviker i olika hög grad från grundvalarna i det sekulära tänkandet. Jag tror att detta är viktigt av flera skäl. För det första måste vi inse att det kapitalistiskt materialistiska samhället inte kan tillfredsställa alla människor, lika litet som den enskilda männinskans alla behov. Det kommer alltid att finnas en längtan efter någonting mer djuplodande, transcendentalt eller andligt än vad konsumtionssamhället rent generellt har att erbjuda. Denna längtan måste tas på allvar och kunna kanaliseras. För det andra är det bara kontraproduktivt att censurera de forskare eller debattörer som vill undersöka möjligheten att skapa den här sortens reella utrymmen för just alternativa kulturformer.
Att inte bemöta forskare som Sayed i sak och istället bara himla med ögonen och ropa på förbud mot att han och andra som vill undersöka möjligheten för att skapa religiösa motståndsfickor i det kapitalistiskt liberala samhället ska få yttra sig, riskerar bara på sikt att skapa ett samhälle av åsiktsförbud mot varje alternativ till just den sorts kulturradikala och materialistiska värden som idag omhuldas av de flesta kulturella, politiska och ekonomiska makthavare. Att bara slå dövörat till när åsikter yttras, vilka man på förhand har bestämt sig för är odemokratiska, det riskerar bara att leda fram till ett intellektuellt ödeland. Att däremot låta motståndarna i lugn och ro formulera sig så genomtänkt de kan, gör att man dels kan slipa sina egna argument, dels kanske kan få en eller annan insikt i hur dagens samhälle bör organiseras för att tillmötesgå den sorts rättmätig längtan som många människor i muslimska - och givetvis även kristna - miljöer kan hysa efter en annan livsföring än den idag dominerande i västvärlden.
Det märkliga i sammanhanget är att detta tycks vara omöjligt att förstå av exempelvis dem som yrar om islamofobi så fort som kritik yttras mot islam, men som däremot intar samma fyrkantiga attityd som Dilsa Demirbag-Sten, när medlemmar av Livets Ord yttrar sig.
Likaså kan man naturligtvis - såsom jag påpekat i tidigare inlägg - fråga sig på vilket sätt som islam bäst bör utvecklas för att så smidigt och effektivt som möjligt smälta in i det västerländska samhället, utan att göra avkall på sin religiösa egenart. Som jag ser det är det därvidlag nödvändigt att diskutera just de frågor som Sayed diskuterar, det vill säga i vilken mån som det exempelvis är eftersträvansvärt med en alternativ rättspraxis. Som jag ser det är dock detta alternativ på sikt en kontraproduktiv väg att gå för den som vill skapa den sorts motståndsfickor som Halldorf efterlyser. För det syftet torde det mest effektiva vara att skapa en till det västerländska samhället anpassad islam, där just det transcendentalt religiösa elementet har renodlats medan man däremot man gör avkall på just de delar av islam som vill upprättar sekulära regelverk som hör medeltiden till. Gör man det, tror jag nämligen att få icke-muslsimska människor i västvärlden skulle se på muslimer på något fundamentalt annorlunda sätt än man ser på exempevis buddhister eller judar. Vilket underlättar för den sorts alternativa livsutrymmen som Halldorf efterfrågar.