Per Bauhn skriver (som vanligt) helt klockrent om kränkthet, islamister och Vilks i dagens SvD (på Brännpunkt):
"Om man på fullt allvar menar att fromma inte kan kontrollera den stora vrede som de känner mot hädare, så har man i praktiken givit dem en psykiatrisk diagnos som förklarar dem oförmögna att leva i ett fritt samhälle. I ett fritt samhälle kommer nämligen känslan av kränkthet att höra till normaltillståndet. (---) Den långsiktiga lösningen är istället att beröva de militanta islamisterna deras självpåtagna rätt att representera islam."
Och P J Anders Linder skriver på sin blogg om Håkan A Bengtssons "andefattiga trams" i Dagens Arena:
”Konservatismen är ett nödvändigt inslag i det politiska samtalet”, skriver Håkan A Bengtsson. Men det måste vara en annan konservatism än den mörkblå intolerans som han anser sig se i dag. Bengtsson nämner fyra hemska mörkmän som exempel: Dels Johan Lundberg från tidskriften Axess som helt utan grund anklagas för att driva ”kampanj mot den abstrakta konsten”. (Vad Lundberg sagt är att föreställande konst kan vara intressant.) Dels partiledarna Jan Björklund, Göran Hägglund och Maud Olofsson, eftersom de driver borgerliga frågor. Kort sagt: om man inte är socialdemokrat är man mörkblå och intolerant."
För övrigt kan jag konstatera att Magnus Erikssons debattartikel i SvD om bristen på intellektuell höger inte bara har gjort honom till Håkan A Bengtssons favoritskribent utan att han även blivit mäkta populär hos Jessica Kempe, som på Anna Brodows blogg skriver: "Är det inte mycket mer realistiskt att som Magnus Eriksson menade i sin kritik (SVD 18/3, idag refererad på Arena) av Figurationskampanjens hätska angrepp på modern konst – att helt enkelt acceptera samtidskonstens fredliga samexistenser. Där ryms alla seendeperspektiv, alla slags verklighetsföreställningar. (...) Till de mer hemska, hötorgsaktiga och reklamretuscherande hör Johan Patricnys neoklassicistiska måleri som Johan Lundberg här (även konstkritikern Therese Bohman på annan plats) framhållit som ett idealt exempel på dagens klassiskt figurativa måleri. Du protesterade inte. Tyst samtycke".
Till Magnus Eriksson kan man säga att man får de vänner man förtjänar.
Till Jessica Kempe finns inte så mycket att säga. Först påstår hon (med hänvisning till Erikssons avsiktliga missförstånd av min ståndpunkt) att hon företräder åsikten att olika sorters konst bör få samverka. För att omedelbart därefter klandra Brodow och Bohman för att de hyllat Johan Patricny (vilket man uppenbarilghen inte får göra för den "toleranta" konstpolisen Kempe). Det senare i vanlig ordning genom att tillskriva sina meningsmotståndare - i detta fall både Bohman och Brodow - åsikter som de aldrig givit uttryck för.