Det är märkligt att hittills har jag inte sett någon av dem som i figurationsdebatten anklagade mig för konsthat, ta till orda i debatten om Lars Vilks. Jag menar: nu har man ju verkligen anledning att tala om att vissa element i samhället vill förbjuda viss sorts konst, att vissa element i samhället vill begränsa konstnärers rörelseradie. I stället för att ta till orda i denna fråga, så fortsätter exempelvis Jessica Kempe att med alltmer förvirrade argument försöka visa att den klassiskt figurativa konstens företrädare vill begränsa konstens frihet. Alltmedan den klassiskt figurativa konstens företrädare, som jag och Per Bauhn, är de konstskribenter som mest tydligt uttalar sig till försvar för Lars Vilks. Senast idag uttalar jag mig i frågan i en artikel i Expressen, där jag intervjuas tilsammans med de betydligt svajigare Ulrika Knutson och Nalin Pekgul.
Björn Wiman är dock mycket tydlig i denna fråga, vilket bådar gott för framtiden. Hans allt annat än svajiga försvar för yttrandefriheten är exakt det som man saknade hos hans företrädare Maria Schottenius.