Aje Carlbom slår huvudet på spiken, när han i en artikel på Newsmill idag påpekar samma sak som jag flera gånger hävdat här på bloggen, nämligen att de som driver på idéerna om islamofobi skapar en ideologisk överbyggnad åt radikala politiska islamister.
"På sikt är det sannolikt också betydelsefullt att de aktivister och forskare som av politiska skäl överbetonar den så kallade islamofobins utbredning i Sverige tänker över sin argumentation. Att bibringa unga muslimer en känsla av att människor i Sverige är starkt negativa till muslimer och islam är att erbjuda sämsta tänkbara förutsättningar för ett liv som svensk muslim. Påståenden om att situationen för svenska muslimer kan jämställas med hur det var för judar i Tyskland på 1930-talet ingår i en retorisk strategi som är direkt lögnaktig. Tittar man på de statistiska undersökningar som genomförts under senare år är resultaten de motsatta. I Sverige verkar det finnas en stark motståndskraft mot negativa attityder till muslimer och islam trots de senaste årens terror i islams namn. Sverige domineras fortfarande av starka idéer om rättvisa och solidaritet.
Det återstår att se hur det förebyggande arbetet mot radikalisering kommer att organiseras. Viktigt i ett långsiktigt perspektiv är dock att upphöra med de ideologiskt motiverade överdrifterna kring icke-muslimska svenskars påstått negativa uppfattningar om muslimer. Alltför mycket tal om detta riskerar att förstärka radikala aktivisters inflytande istället för att försvaga det."
Detta gäller naturligtvis inte bara "forskarna" själva utan även de kritiker och opinionsbildare som hyllat skribenter som Mattias Gardell, Andreas Malm och Lena Sundström. Liksom det gäller alla de redaktörer som uppfattat dessa personer som någon sorts auktoriteter och balanserade opinionsbildare inom frågor som rör intergration, kulturmöten och terrorism.