Varför, frågar Joan Acocella i New Yorker, är Stieg Larsson så populär? Själv ser hon bara brister i både redigering och språk. Hon konstaterar att "The Girl with the Dragon Tattoo" är betydligt mer omarbetad än det svenska originalet, men: "it should have been revised more". (Redaktören Christopher MacLehose på Quercus Press i London berättar att den oredigerade översättnigen nobbades av sju-åtta förlag i både Storbritannien och i USA.) Inledningen är "staggeringly boring". Och sedan fortsätter hon obevekligt: "Elsewhere, there are blatant violations of logic and consistency. Loose ends dangle. There are vast dumps of unnecessary detail. /.../ The jokes aren’t funny. The dialogue could not be worse. The phrasing and the vocabulary are consistently banal." Acocella förstår varför filmerna om Lisbeth Salander är populära, "but what accounts for the success of the novels, despite their almost comical faults?"
Svar: Han är, paradoxalt nog, en god berättare. Hur detta kan vara möjligt övergår mitt förstånd. Men jag har - och det beror inte på snobbism - å andra sidan inte läst en rad av Stieg Larsson.