Jag karakteriseras i dagens DN som en "skäggriddare som sjunger munkavlens lov". Metaforövarlastade beskrivningar av denna sort brukar som bekant ha sitt ursprung i en brist på argument. Så ock i detta fall. Och jag orkar inte ens påpeka att jag inget har emot att man pratar med sina partners om sex. Utan att det jag vände mig emot huvudsakligen var att det i detta fall inte ens handlade om att samtala utan om att tillrättalägga. Den som är intresserad av vad jag egentligen har sagt i frågan kan ta del av detta och detta inlägg.
Sedan har Catia Hultqvist förvisso en poäng i att jag inte vill leva i ett samhälle där allt är perfekt. Den sorts perfektion i samhällsbygget som Hultqvist däremot säger sig stolt drömma om, är noga besett den sorts vision som hittills i mänsklighetens historia har lett fram till de mest brutala skräckväldena.
Ett bra sätt för att komma en liten smula närmare en ökad förståelse mellan individer av motsatt eller samma kön kan ju annars vara att inte bara prata på utan faktiskt försöka lyssna på och förstå sina meningsmotståndare. Catia Hultqvist kunde ju börja i den änden istället för att klistra etiketten "skäggigt beläte från medeltiden" på alla som inte tycker som hon själv.