David Cameron går i Angela Merkels fotspår och vänder sig mot multikulturalismen. Som jag tolkar Camerons tal, ligger det nära de åsikter som förs fram i temat i det nya numret av Axess. Det vill säga: hans kritik gäller identitetspolitiken, där man vill optimera möjligheterna att slå vakt om de lokala kulturella sedvänjorna, därför att man menar att vi på basis av våra kollektiva identiteter (på basis av kön, religiös tillhörighet, etnicitet, sexuell läggning eller vad det nu kan vara) är predisponerade att utvecklas och förverkligas endast genom att bejaka de för kollektivet karakteristiska kulturella reglerna, kulturella uttryckssätten, sedvänjorna osv.
Mot en identitetspolitiskt orienterad multikulturalism behöver man dock inte ställa någon sorts lika hårdragen som historielös liberal bejakelse av tillfälliga individuella begär. Utan man kan på goda grunder argumentera för en kosmopolitiskt orienterad historiemedvetenhet, där man bejakar ett historiskt och kulturellt arv, dock utan att detta knyts till den kollektiva identitet som individen för tillfället uppfattar som mest angelägen att bejaka.
Vem tillhör egentligen den grekiska antikens kulturskatter? På vilka sätt är dagens greker de självklara arvtagarna till budskapet i Sofokles tragedier? Till Parthenonfrisen? Varför bör kulturellt arv knytas till just nationer och inte till enskilda släkten? Varför skulle italienska staten vara den rättmätiga ägaren till etruskisk konst? Och varför har inte Tizians släkt uppfattats som de rättmätiga ägarna till Tizians konst? Är det verkligen säkert att en sentida släkting till Tegnér finner större värde i Tegnérs verk än en poesiintresserad, svensktalande tandläkare i Holland?