Bengt Nilsson skriver bra i dagens DN Debatt om hur svensk biståndspolitik gynnat despoter av Gaddafis typ. Artikeln kastar ett avslöjande ljus över oppositionens kritik mot Carl Bildt och den svenska regeringens påstådda undfallenhet gentemot egyptiska och libyska makthavare:
För bara ett år sedan (...) laddade Socialdemokraterna inför valrörelsen och lanserade idéskriften ”Afrika – en rättvis värld är möjlig”. Den var till stor del förfärande läsning. (...) I dokumentet framhölls betydelsen av ”god samhällsstyrning och gott ledarskap”. ”Det bör därför vara en prioritet för en svensk Afrikapolitik att stödja Afrikanska unionens (AU) initiativ och arbete för demokrati och gott samhällsskick”, menade författarna.
Afrikanska unionen hade då nyligen valt Libyens ledare Muammar Khaddafi till ordförande. Han slog genast fast att han ville bli titulerad 'kung över afrikanska kungar'.
I programförklaringen om Afrika som presenterades för ett år sedan slogs det fast att 'Anna Lindhs initiativ med en politisk ledarskapsdialog mellan nordiska och afrikanska ledare ska utvecklas'.
Vilka är då dessa afrikanska ledare som Socialdemokraterna vill ha en 'ledarskapsdialog' med? Jo, till allra största del män som har erövrat makten med vapen i hand, eller genom riggade val och genom att förtrycka den politiska oppositionen. Det är sådana män som Ugandas president Museveni, Etiopiens premiärminister Zenawi och Sudans president Omar Bashir."