Daniel Suhonen skriver i dagens AB intressant om vänsterns avsteg från upplysningstraditionen. Inte minst är det postkolonialismens kulturrelativism som han kritiserar. Dock tenderar hans aversion mot "nyliberalsim" honom att hamna snett. Visst har nyliberalismen en rad avigsidor, men man måste nog vara mer distinkt, mindre vänsteragitatorisk och därmed mer intellektuellt hederlig än vad Suhonen är, om man vill sätta fingret på dessa problem.
Till exempel vill han slå ett slag för "för muslimers rättigheter och mot den nyliberalt färgade främlingsrädslan samtidigt som man står upp för en kulturradikalism". Liksom han menar att "det var nyliberalismens misslyckande som till slut fick bägaren att rinna över på Kairos och Tunis gator".
Frågorna hopar sig: på vilket sätt har nordafrikanska ledare implementerat nyliberalismen? På vilka sätt är nyliberalismen främlingsfientlig? Och på vilket sätt skiljer sig Suhonens kulturradikalism från det kulturradikala perspektivet hos dem som han kritiserar: Åsa Linderborg, Per Wirtén, Mattias Gardell och kompani? Är inte de sistnämndas kulturrelativism en självklar konsekvens av ett kulturradikalt perspektiv som mer och mer spelat ut sin roll och börjat gå på tomgång? Och: visar inte den klasskampsbaserade vänsterretorik som Daniel Suhonen nu försöker att blåsa nytt liv i, att vänstern tenderar att gå på tomgång, vilken riktning den än tar?