Ingen som har upplevt den fasansfulla tomhet som strålar ut från punkthusen på hedarna öster om Glasgow borde vara speciellt förvånad över att här finna den medhjälpare till den svenske självmordbombaren Taimour Abdulwahab,
som nyligen greps av skotsk polis. De Glasgow-förorter som författaren Colin MacFarlane karakteriserat som ”de värsta slumområdena norr om Neapel” är - som Asle Toje har påpekat i en tidigare
artikel i Axess själva sinnebilden för den brist på andlighet, på historisk kontinuitet och på djupare sammanhang, socialt, existentiellt och etiskt, som de radikala, islamistiska rörelserna utmålar som västvärldens farsot och som deras egen ideologi påstås vara ett motgift mot. Att uppmärksamma relationen mellan islamism och den programmatiska historielöshet som kännetecknar miljonprogramsbebyggelsen i de förortsområden, som är den europeiska islamismens främsta föryngringsytor, innebär naturligtvis inte att man anser att uppväxten i förslummade modernistiska förorter predestinerar dess invånare att bli asociala våldsverkare. Inte heller att islamistisk terror nödvändigtvis föds i miljonprogramområden.
Däremot kan man inte blunda för att miljonprogramområdena är en konsekvens av just det som islamisterna med rätta pekar på som problematiskt med många andra västerländska samhällen idag, nämligen att man från den politiska maktens sida inte har velat se den historiska kontinuitetens och traditionstillhörighetens betydelse för oss alla. Efterkrigstidens utbildningsväsende, dess arkitektur, kulturpolitik, konst- och litteratursyn syftade till att med gemensamma ansträngningar bryta oss loss ur traditionen – åtminstone den före första världskriget. Så skapades generationer av rotlösa människor.
Det vi nu ser är konsekvenserna av denna lika kortsiktiga som tanklösa politik.