Tack för artikeln!

Jag är 20 och har själv ett stort behov av att utforska, eller snarare bygga, ett eget traditionellt sammanhang. Jag är skånsk och läser många av de 5 stora skånska diktarna: Hjalmar Gullberg, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Anders Österling och Gabriel Jönsson. Är man uppvuxen i en sönderriven småort har man inte direkt en identitet serverad. Det modernistiska verket kan på behovstrappan föra oss ända fram till självförverkelse men inte längre.

Samtidigt hindrar detta inte mig från att rysa av Springsteens skildringar på Nebraska-plattan, dricka "ahmad tea" eller intressera mig för Wing Tsun.

av Gryning 2011-03-14 23:02:58

Är i liknande sits, är 24 och växte också upp i en mindre skånsk ort. Har läst en hel del Ola Hansson (hans grav finns i Lund) och Gullberg, och självklart Piraten. Jag skulle vilja påstå att det är betydligt lättare för oss skåningar att luta mot en mer konservativ världsbild. Vi har en tydlig egen regional historia och ett eget arv, sociokulturellt och i synnerhet opinionsmässigt skiljer vi oss åt från resten av landet. Ibland är denna konservatism mer oppositionell än konstruktiv, men det beror nog snarare på att Sverige i övrigt är extremt progressivt.

av Höger 2011-03-15 00:05:12

"Det är därför som det finns anledning att slå vakt om svenskars likväl som berbers eller fransmäns traditioner. Inte därför att människor med kurdiskt påbrå skulle ha något unikt behov av just berbiska traditioner; eller därför att en fransman inte skulle kunna förverkliga sig själv i en gustavianskt inredd lägenhet i Gamla Stan i Stockholm eller i Sahara. Utan därför att de historiska banden bakåt är nödvändiga för mänskligheten i stort: som orienteringspunkter i en betydligt vidare kontext än den kultur där vi råkar vara födda eller uppfostrade."

Lundberg resonerar här tydligare kring dessa teman än vid några tidigare tillfällen. De inledande resonemangen kring modernitet, gemenskap och förtrollning gör att resonemangen tar mark på ett klarare sätt. Jag uppskattar verkligen detta.

Tanken i citatet ovan går även att formulera på följande sätt:

Svenskars, berbers och kurders historiska förankring är nödvändig för mänskligheten i stort. Det är en förlust för mänskligheten om denna förankring försvagas i de enskilda kulturerna. Samtidigt behöver svensken, berbern och kurden tillgodogöra sig bredare kulturella referensramar med förankring i andra kulturer, traditioner och riktningar. Det finns överhuvudtaget ingen konflikt mellan dessa nivåer förrän man väljer att skapa en sådan.

Man varken kan eller bör alltså inte vara lika och på samma sätt förankrad i alla traditioner, men är samtidigt en del av en bredare värld och för nya impulser. Resten är en fråga om vilken del av resonemanget man betonar.

I övrigt anser jag att Lundbergs olika försök till synteser mellan konservatism och liberalism bör respekteras och ses som nödvändiga bidrag till det syrefattiga svenska ideologiska ekosystemet. Även den som inte förhåller sig lika positivt till alla ingredienser i synteserna och kanske skulle vilja se en något större betoning på de konservativa elementen bör notera och respektera detta. Positionen som sådan behövs.

av tras 2011-03-15 12:24:09

Visst är artikeln bra, mycket bra i en tid när nästan alla skall vara "liberala". Men vad menar Axessredaktören med att det har "öppnat sig" ett utrymme för konservatismen vid sidan av liberalismen? Detta utrymme har alltid funnits där men alls inte de senaste åren utnyttjats av många, som annars borde ha varit offensiva. Samidigt har vi fått ett slags ideologisk "hybrid" - liberalkonservatismen som också den är en modern skapelse,som på allvar började figurera när Gösta Bohman var moderatledare och omgav sig med ett antal yngre medarbetare, vilka var mer liberala än konservativa.
Nåväl, även om jag ej längre tillhör de unga, som Lundberg uppehåller sig vid i artikeln, skall också sägas att deras ökande intresse för konservatismen även - och inte minst - har med deras upplevelser av rotlöshet, brist på normer och den inre trygghet, som konstituerar en meningsfull daglig tillvaro. Detta i sin tur, hävdar jag, har till betydande del sin grund i kristendomens och kyrkornas - Svenska kyrkan och frikyrkosamfunden - allvarliga försvagning under de senaste decennierna.
Ändock är kristendomen och särskilt Svenska kyrkan intimt förknippad med vårt lands historia, demokratisering och, just det, utbildning: se den gamla folkskolans sammankoppling med kyrkan och prästen som skolstyrelsens ordförande!
Det är viktigt att i en diskussion om konservatismen också - kanske återkommer Lundberg till detta - betona trygghetsaspekten, det sociala ansvaret och (den mänskliga) solidariteten, institutionernas och den goda samhörighetens betydelse. En (modern) konservativ säger nej till att förvandla samhället till ett krämartorg, där i princip allt är till salu och där likaledes alla i valfrihetens namn skall kunna göra vad de vill. Det måste i ett fungerande gott samhälle finns en gemensam moral. Men de som använder ordet "moralpanik" mera frekvent än alla andra är radikala liberaler, så fort det talas om just regler eller normer.
Märkligt! Är det inte varje ansvarsfull förälders skyldighet att peka ut vägen för barnet, gå före och skilja ut det goda från det onda? Och har läraren inte samma ansvar för att i undervisningen upprätthålla en moral bland eleverna? Är uppträdande och bildning inte ett resultat av bland annat klok moral, kanske?
Ett samhälle utan moral, gemensamma normer och tydlighet i fråga om vad som är gott och ont, sant eller osant, rätt eller orätt, solidaritet eller egoism, blir till slut ett samfund i upplösning, som skapar villrådighet, otrygghet, plånar ut gränser för vårt uppträdande mot varandra. Vem vill vara passagerare i en båtutan kapten i full storm på have?
Så konservatismen har en stor uppgift framöver. Dess företrädare måste bli offensiva, möta utmaningarna, våga stå raka när det blåser och peka på att det är med respekt för historien vi bäst bygger för framtiden - som Johan Lundberg påpekar med andra ord i sin läsvärda artikel.
BENGT OLOF DIKE

av Bengt Olof Dike 2011-03-15 17:02:34

Intressant artikel och kommentarer. Men hur skall man kunna undvika den paternalistiska politik som väl ofrånkomligen blir följden om Dikes recept för det allmänna blir familjekretsens värdenormer?
Är det inte denna problematik som Hans L Zetterberg lanserade i sitt korta engagemang i Moderata samlingspartiet benämnt "Den lilla och stora världen" och kortfattat är beskrivet i hans uppsats "Samspelet mellan skolor och totalsamhällen" ur antologin "Fostrar skolan goda medborgare?".
Som jag förstår det är det övergripande problemet att politiseringen av samhället olika områden lett till att de tidigare autonoma värdeskalor som varit vägledande för respektive område urholkats till att sammanfalla till den för dagen rådande politiskt korrekta, alternativt den ekonomiskt mest effektiva.
Men hur skall den praktiska politik se ut som kan åtgärda detta problem? Förslag?

av Jan Östman 2011-03-16 09:00:47

"Utan därför att de historiska banden bakåt är nödvändiga för mänskligheten i stort."

Spot on...

av Cecilia 2011-03-16 19:14:02

En politik med sans och balans som sätter gränser, Östman!

Familjevärderingar i den allmänna politiken, bör undvikas, tolkar jag Jan Östmans kommentar, ty slika är detsamma som oönskad paternalism.
Men ett samhälle som saknar det som skulle kunna kallas normerande politik, dvs en politik, där individualismen, den totala (och absurda) friheten - den extremliberala varianten, som fortfarande lever hos och förespråkas av ett låt vara begränsat antal men högljutt proffstyckargarde - faller i längden sönder i sina beståndsdelar och blir tämligen snabbt omänskligt.
Därför måste politiken och dess beslut grundas på solidaritetstanken - ingen kedja är starkare än dess svagaste länk, (ut)bildningen, där de kristna och humanistiska värdena skall ges betydande plats. Ty de är ju i sig de normerande krafter, som vägleder den enskilde i vardagen: sanningskriteriet, människovärdet, rättfärdigheten, medmänskligheten, uttryckt exempelvis genom det bibliska budskapet att det är saligareatt ge än att taga (att därigenom hålla egoismen inom sig i schack, vilket naturligtvis ej alltid är enkelt, osv, osv)

Till detta kommer naturligtvis - det behöver väl inte särskilt betonas!- det goda arbetet, fliten, viljan (och kravet) att alltid göra rätt för sig, inte lura och bedra, för att, måhända något naivt, nämna elementära inslag i den arsenal som behövs för att skapa just ett mjukare, lugnare, humant och humanistiskt inriktat samhälle. Med politiska beslut, som har bland annat detta för ögonen och som grundas just på att Sverige är en i grunden kristen nation (varför skall detta faktum förtigas och utplånas, när vi har en lagstadgad religionsfrihet, som tillgodoser andra konfessioners utövare?) sedan mer än tusen år. Är inte en av huvudparollerna i konservatismen att bygga framtiden på det förflutnas plattform och med full respekt för skaparna av den?
Alltså, mer konkret och med särskild adress Jan Östman:
-En politik som sätter gränser och är präglad av sans och balans!
-En skola, som undervisar om och särskilt betonar de historiska, kulturella och kristna sammanhangen och deras inbördes gemensamma rötter!
-En rejäl framflyttning av humaniora vid våra universitet och högskolor!
-Återkommande samarbete mellan kyrkorna å ena sidan och de offentliga beslutsinstanserna å den andra - särskilt på regionalt och lokalt plan. Varför är det exempelvis inte lika naturligt för kommuner att samnarbeta med exempelvis Svenska kyrkan som det är att göra det med sekulära folkrörelser?
-En familjepolitik, som betonar och stärker familjens betydelse som bärande gemenskap i samhället. Kritikerna av ett sådant förslag får ange vilket alternativ som är bättre.
-Värn och förstärkning av flera gemensamma institutioner i samfundet i stället för ett slags utförsäljnings- och privatiseringsfilosofi, som i längden riskerar att göra mer skada än nytta.
-Samhället skall inte sälja ut familjesilvret, som den konservative brittiske premiärministern Harold McMillan uttryckte det en gång.
-En ekonomisk politik med socialt ansvar - delvis med förebild från efterkrigstidens västtyska modell, kallad den sociala marknadsekonomin.
En sådan ekonomi skall förstås stimulera de dynamiska krafterna men lägga sordin på bonusegoismen och den måste vara inriktad på hålla inkomstklyftorna nere.
Att hålla ihop samhället, göra det mjukt och vänligt i stället för kallt och hårt, och skapa en god gemenskap kan förefalla som en utopisk tanke, Jan Östman, men den tanken får aldrig överges. Följderna av kylan, råheten, hänsynslösheten, egoismen är alltför bekanta och skrämmer lika mycket som de borde stämma oss till eftertanke.

BENGT OLOF DIKE

av Bengt Olof Dike 2011-03-17 16:05:17

@ Dike
Tack för ditt svar, och katalogen med förslag till politik. Men jag ser dem mer som en vädjan till en ockupationsmakt, än som konkreta förslag i riksdagens plenisal. Ändå är jag inte säker på att vi är alldeles oense. Att kopiera och överföra familjens normativa närmiljö till att gälla hela samhället, måste, som jag ser det, ge staten befogenhet att hindra människor från "att göra vad de vill" även om det inte är brottsligt i den bemärkelsen att det skadar andra. Jag ser det som ett paternalisktiskt samhälle. Familjen - det var Hans L Zetterbergs tes - styrs, och ska så göra, av andra värdeskalor än samhället. Det betyder rent elementärt att jag älskar min fru mer än din, och att jag månar extra mycket om mina barn än andras. Detta måste vara lika naturligt som att likaprincipen gäller i samhället. Att samhället har mycket att vinna på att stärka familjens ställning, är vi dock helt överens om - just för att den erbjuder en miljö där "auktoritär" fostran ges med maximal känslomässig bindning. Men hur stärka denna institution när det enda politiska inslaget i den vägen - vårdnadsbidraget - är på väg att överges av det parti, som trots decenniers ansträngningar att distansera sig från sitt frikyrkliga ursprung, inte förmått att få ett bredare genomslag för politiken, vare sig från väljarkåren eller dess alliansbröder. Har jag för övrigt helt fel, BOD, om jag misstänker att den ande du ser vägleda svenska kyrkan är en annan än KG Hammars?
Politikens koppling till kyrkan och viceversa - givet den nuvarande inriktningen - ser jag alltså mer som en del av problemet än lösningen, om man menar något annat med konservatism än opportun social aktivism.
Dessutom frågar jag mig varför undervisning om kristna sammanhang skulle leda till bättre resultat i den existerande skolan än andra ämnen vars status ständigt sjunker?
Hur förena en politik inriktad på att hålla inkomstklyftorna nere, om vi samtidigt skall betona "det goda arbetet" och fliten?
Värdet av bemödanden och ansträngningar att göra rätt för sig måste väl även ha en materiell sida?
Att i dagsläget betona en kristen grund, oavsett om det gäller konfessionell eller kulturell, för gemensamma angelägenheter tror jag är en mindre lyckad strategi för samhällsomvandling. För att lyckas med det måste nog befolkningen utmanas av tydliga alternativ. Låt oss hoppas att det inte sker.

av Jan Östman 2011-03-18 09:23:11

Sanning, rätt, ansvar och solidaritet i samhället!
Nej, Jan Östman, här handlar det verkligen inte om en "ockupationsmakt" som Du tolkar saken. Bland annat detta står kristendomen för; varför skulle då värderingarna vara "problem" i samhället, när de i stället kan leda till större ansvarstagande av den enskilde individen, bättre känsla för att hjälpa medmänniskan och en förstärkning av den egna inneboende etiska kompassen: att ej ljuga, bedra, kränka, förtala, sätta sig till doms över andra, etc, etc?
Det är ju bristen på etiska normer, som har skapat otryggheten, alienationen, osäkerheten, vilsenheten hos många - inte minst de unga - i dag. Vårt samhälle måste vila på bärande värderingsfundament, som jag påminde om i tidigare inlägg; kristendomens ovannämnda och dess medmänsklighet är därvidlag alldeles utmärkta sådana; kan Du finna några andra framkomliga. Ofta erinrar jag i artiklar och i samtal om att Sverige faktiskt -även om det alltför sällan sägs och betonas numera - är en del av den västerländska demokratiska civilisationen med just dess värderingar, varav kristendomen kanske är den starkaste och mest "heltäckande". Varför skall vi förneka eller åtminstone inte låtsas om denna sanning? Skäms vi måhända?
Att låta historiska och religionsvetenskapliga sanningar få en stark ställning i undervisningen är därför lika logiskt som det är - skall Du veta - positivt.
Att förena det goda arbetet och flit med balanserade och icke utmanande inkomstklyftor är inte svårt, eller ser Du inga allvarliga problem i att toppdirektörernas löneökningar i procent oftast starkt överstiger löntagarkollektivets och att bonussystemen därtill är både obegripliga och provocerande? Precis som finansministern och - nu i dagarna - finansmarknadsministern betonat!
Konservatismen skall se till helheten, ej till delarna, hålla ihop samhället, kalla det gärna det goda folkhemmet, betona ansvaret, solidariteten och tryggheten, sannerligen inte uppmuntra egoism, rofferi och orimliga löneklyftor.
Konservatism är just ansvar, omdöme, sans och balans, värnandet av frihet - under ansvar - och social trygghet!

BENGT OLOF DIKE

av Bengt Olof Dike 2011-03-18 17:19:12

Bengt Olof,
Personligen tycker jag att din bild av en möjlig konservativ hållning låter bra, jag gillar den helt enkelt.
Däremot har jag svårt att tro att den skulle vinna särskilt stort gehör politiskt, både vad gäller existerande partier och väljarna. För att inte tala om medialt.

Själv har jag varit inne på liknande tankegångar, mer kristendom i skolan skulle ge en ökad och djupare förståelse för hur det svenska samhället ser ut, både vad gäller idéer och i landskapet, städer och byar.
Men är det då verkligen kristendom vi är ute efter? Eller är det det kristna inflytandet, spåren av kristendomen vi bör kunna härleda? Att predika kristendom i skolorna är ju inte möjligt. Att se den som en av flera religioner däremot, en med en särställning också. Men hur fungerar det i praktiken? En lärare av annan trosbekännelse ska också undervisa? Särskilda troende lärare? Nej, det får vi nog utesluta.
Man får se det kristna arvet som en del av en kulturhistoria helt enkelt. Och redan det vore kanske en framgång.

Det är ju en ganska märklig situation den svenska kyrkan har i förhållande till staten (jo, fortfarande), den har genomsyrat och varit del av maktapparaten från reformationen fram till för några år sedan. Avskiljandet ställer fortfarande till det då och då, då nya situationer uppstår. Skolavslutningar, begravningar etc.
Folk tycks liksom inte ha tagit in vad det innebär att man skiljer stat och kyrka åt.

Samtidigt började ju dess praktiska betydelse dala betänkligt i stora folklager under efterkrigstiden. Vi som gått i den skola som hette grundskolan har i stort sett inte kommit i kontakt med kristendomen som levande kult över huvud taget genom vår skolgång. Våra föräldrar tillhör den generation som ofta tog avstånd från det samhälle de vuxit upp i där kyrkan ingick i de auktoriteter man inte längre accepterade. (68:orna - mer eller mindre medvetna.)

Jag uppfattar din vision (eller vad man nu ska kalla det) som betydligt mer kontinental, tysk eller fransk, än svensk eller nordeuropeisk.

Roligt dock att få ha tagit del av den. Tack.

av Karin/Blott Sverige 2011-03-19 18:07:16