Ulrich Beck, författare till en rad verk om det moderna risksamhället, skrev 2008 en intressant artikel i Guardian, där han diskuterade kolkraft, global uppvärmning och kärnkraft utifrån ett perspektiv som - mot bakgrund av den pågående katastrofen i Japan - onekligen har visat sig framsynt. Becks grundläggande tankegång är att den nuvarande formen av modernitet i högre grad än tidigare syftar till att hantera risker och uppnå säkerhet. Samhällets komplexitet har skapat behov av förnyelse inom politik, vetenskap och informationshantering med avseende på just riskhantering och riskbedömning.
Beck fäster till exempel uppmärksamhet vid hur fokuseringen på global uppvärmning och koldioxidutsläpp har kommit att skymma sikten för risker med kärnkraft. En viss typ av scenarier är helt enkelt enklare att föreställa sig än andra - mer dramaturgiskt tacksamma att visualisera. Vetenskapens, vetenskapsjournalistikens och politikens uppgift borde vara att på ett så adekvat sätt som möjligt sprida information till medborgarna för att öka deras möjlighet att ta ställning till olika alternativ. Dock kan man lugnt säga att detta har misslyckats, när kärnkraften har beskrivits i termer av grön energi.
Nu hotar givetvis pendeln att slå tillbaka åt andra hållet: genom att risken med kärnkraft visualiseras på det sätt som nu sker i rapporteringen från Japan, tenderar riskerna även för svenskt vidkommande naturligtvis att överdrivas. Icke desto mindre kan den japanska situationen fungera som en ögonöppnare för alla dem som fastnat i uppfattningen att energifrågans enklaste lösning stavas kärnkraft, medan att de enda riktigt allvarliga framtidskonsekvenserna är kopplade till den globala uppvärmningen.
Problemet är att politiker tenderar att framställa valet mellan denna sorts energialternativ som ett val mellan farligt och riskfritt, när det i själva verket handlar om val mellan radikalt olika former av risker. När det gäller kärnkraft kan man konstatera att de aktörer som är avsedda att fungera som garanter för säkerhet och rationalitet - staten, vetenskapen och industrin - bedriver ett dubbelspel. De föder misstankar snarare än förtroenden, tycks i högre grad skapa än hantera risker. De uppmanar, skriver Beck, befolkningen att stiga på ett flygplan, för vilken landningsbanan ännu inte är byggd.