Det finns ett lätt obehagligt historiedeterministiskt inslag i den förklaring som dominerar den nu pågående utställningen med abstrakt expressionism på MoMA i New York. Där poängterar man nämligen att riktningen är en självklar konsekvens av andra världskrigets fasor.
Dock kan man fråga sig om inte den ametrikanska efterkrigsexpressionismens genomslag i lika hög grad sammanhänger med det genomslag för amerikansk kultur generellt sett som präglade efterkrigstiden, där de monumentala formaten kan uppfattas som en mer intellektuellt sofistikerad version av Elvis alltmer bombastiska framtoning - eller hur de amerikanska bilarna sväller upp för varje år som går. Där färgexplosionerna hetsiga tempo motsvarar bebopens tilltagande elektrifiering och där fokuseringen på ytskiktet skulle förebåda Andy Warhols slutliga fusion mellan pop-, mode och konstindustri.
Så här i backspegeln kan man inte säga att historien har varit speciellt skonsam mot den amerikanska expressionismen. Inte ens impressionistiskt landskapsmåleri i Skagenkonstnärernas efterföljd har drabbats av samma obarmhärtiga inflation som Hans Hofman, Leo Krasner, Adolph Gottlieb, Barnett Newman, Franz Kline och Willem de Kooning. Liksom varje svensk landsortsstad med självaktning sedan länge kunnat stotltsera med en egen Elvis-imitatör, kan man numera gå in på vilken valfri Rusta-butik som helst på svenska landsorten och finna staplar av gigantiska oljedukar, utförda efter modell 1A i den abstrakta expressionsismens skola: bredpenslad, tjockt påstruken oljefärg tryffrad med någon barnsligt ritad människofigur eller romb i avvikande färg. Besök vilket Solsidan-hem i vilken Stockholms-villaförort som helst och du kommer att se väggar fyllda av mer eller mindre anonyma svenska Barnett Newman-epigoner.
Paradoxalt nog är det som att den absolut mest hårdraget enkla av de amerikanska expressionisterna är den som har överlevt bäst: Mark Rothko. Han är inte bara för enkel att härma för att det ska bli riktigt kul; utan där finns också kvaliteter som ger sig till känna på ett omvänt sätt, för den som försöker frambesvärja den meditativa stillhet som finns i hans målningar. Den sortens kopior ser inte ens ut som konst.