Sverige, liksom en stor del av världen i stort, tenderar att segregeras i huvudsakligen två grupper: liberalismens och globaliseringens vinnare och dess förlorare. På ena sidan hittar vi dem som tjänar (och inte då bara ekonomiskt) på den kapitalistiska utvecklingens upplösning av gamla värdegemenskaper och normsystem. På den andra sidan dem som inte känner sig lockade att pröva sina vingar i Singapore, Los Angeles eller Paris utan hellre stannar i den lilla avfolkningsbygden där ens släkt alltid har bott.
Kastar vi blott en hastig blick på det svenska politiska landskapet, ser vi omedelbart konsekvenserna av de här tendenserna: de politiska partier som gick framåt mest markant i det senaste valet var de två som lyckades appellera till dessa två grupper: Moderaterna är partiet för dem som tillhör, anser sig tillhöra eller vill tillhöra vinnarsidan. Medan Sverigedemokraterna är partiet för losers; för hemmapöjkar.
När socialdemokraterna nu tycks vara på väg att slå in på den traditionella vänsterlinjen, så riskerar man att återigen hamna snett. Jag erinrar mig Tony Blairs påpekande i det tal som han höll i Stockholm i somras, om hur man inom Labour på 80-talet gjorde den verklighetsfrånvända analysen att väljarflykten högerut bäst borde stoppas genom att vrida partiet ännu mer åt vänster. Med Håkan Juholt tycks samma märkliga analys ha fått fäste inom SAP. Att de svenska socialdemokraternas tapp till dels Moderaterna, dels SD skulle kunna förhindras genom att bedriva klassisk vänsterpolitik vittnar om den till dumhet gränsande självgodhet som är Socialdemokratins gissel: vi bör fortsätta i samma gamla fotspår. Den ideologiska kurs som varit framgångsrik i 100 år kommer att vara framgångsrik i ytterligare 100 år.
Den huvudsakliga frågan nu är dock om SAP ska vara ett parti för vinnarna eller förlorarna. Ska de utforma en politik som tar presumtiva väljare från M eller från SD? Ska man gå i liberal eller konservativ riktning? Det är, som jag diskuterat tidigare, den fråga som ställs i engelsk politik, och kanske bör den i högre grad ställas även av svenska socialdemokrater.
Globalt eller lokalt? Förnyelse eller kontinuitet? Individ eller gemenskap? Normupplösning eller nymoralism? Självförverkligande eller trygghet?
Det är inte nödvändigtvis frågan om något antingen-eller. Men man måste inse att det är runt dessa parametrar som morgondagens politik kommer att kretsa: det är där som avvägningarna skall göras, betoningarna läggas. De politiker som negligerar de fundamentala krafter som är i full verkan i det västerländska samhället idag, riskerar dessvärre att bli framtidens politiska losers.
I Sverige är det dock företrädesvis - och paradoxalt nog - inom det konservatistiva lägret som dessa frågor diskuteras, vilket framgår av den nu pågående Newsmill-diskussionen om nykonservatism.