I en artikel på DN-kultur uttalar sig idag två forskare i konstvetenskap med anledning av den pågående utställningen på Nationalmuseum, Last och lust. Forskarna gör sitt bästa för att axla rolen av konstkommissarier i nypuritanismens och forskningspolitiseringens namn. De tycks inte ha förstått vad vare sig konst, forskning eller museer är för någonting. Så inser de inte skillnaden mellan å ena sidan den ideologiskt färgade och väldigt tidsbundna teori som de självas omfattar och å andra sidan sanning.
Jag bemöter dem på Newsmill idag. Där skriver jag bland annat:
Utställningen sägs ha "hemfallit åt en (...) idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan", vilket "är anmärkningsvärt". Man kan naturligtvis replikera att det även ter sig anmärkningsvärt att forskare i konsthistoria ser det som ett problem att överlåta åt museibesökare att helt på egen hand konfronteras med bilder och konstverk. Man undrar vad dessa konstvetare egentligen tror ska kunna hända för fasansfullt om konsten fick tala helt fritt till betraktare och publik.
Men även andra frågor infinner sig under läsningen av konstforskarnas inlägg. Vad är det i miljön på svenska universitet som föranleder anställda att gå ut och propagera för att den svenska befolkningen inte är mogen att på egen hand reflektera över bilder föreställande nakna människor. Och hur kan uppburna forskare i konstvetenskap på ett universitet blottlägga så märkliga föreställningar om vad som är vitsen med såväl konst som med universitet, forskning och museiverksamhet?
Man kan naturligtvis diskutera vad konst egentligen är, men jag tror att de flesta någorlunda insiktsfulla idag ändå är överens om att konst inte är liktydigt med plakatmässig politisk propaganda. Konstens syfte är tillika inte uteslutande (eller ens alls) att uppfostra människor. Och universitets och museers syfte är inte heller att fungera som politiska korrektionsanstalter och propagandacentraler. Nej, deras verksamheter handlar bland annat om just att bedriva forskning. Vilket innebär att man ställer frågor, prövar idéer och formulerar hypoteser, gärna så förutsättningslöst som möjligt. Att som dessa konstforskare gör, kräva ideologisk rättning i ledet hör möjligtvis hemma i ett politiskt parti eller en aktivistisk organisation. Dock bör det i görligaste mån undvikas i universitetsvärlden, konstlivet och museibranschen.