Det pågår en intresant diskussion på Jens Christian Brandts blogg om följande passage ur Jonas Thentes text i gårdagens DN om Alexandriakvartetten:
"2011 hoppas vi skall vara året då den västerländska demokratin slutligen sveper in över Alexandria och resten av Nordafrika. De mörkaste av gränder kommer att bli ljusa gågator där ingen västerländsk turist behöver känna sig utmanad. H&M, Banana Republic, Subway, Seven Eleven, Hard Rock Café Alexandria..."
Det finns, som Brandt påpekar, ett märkligt förakt i de där meningarna. Det bör, underförstås det, finnas platser på jordklotet som tjänar syftet att utmana den blaserade västerlänningen. Platser där elchockerna, det anonyma angiveriet och de nattliga bortförandena är det pris som den lokala befolkningen får räkna med att betala för för att en radikal utmaning av de västerländska värderingarna och normerna ska kunna äga rum.
Och visst: antagligen behövs det. Att döma av den andra nutidssvenska läsningen av Alexandriakvartetten som äger rum i DN är det ett problem att Durrells roman inte skrevs med utgångspunkt i dagens feministiska och postkolonialistiska teorier. Hur något annat skulle ha varit möjligt sägs dock (av naturliga skäl) aldrig. Men så mycket förstår man som att det är ett stort problem att Durrell mestadels uppehåller sig vid den vita societeten i staden och dess dekadenta leverne. Fy, och usch!
Det underförstås väl att Durrell borde ha skrivit om andra människor. Men varför riktas den kritiken mot honom? Varför riktas inte motsvarande kritik mot svenska romanförfattare idag. Ni borde inte skriva om människor som är som ni själva! Alla unga svenska författare borde skriva romaner som på ett så inkännande och icke-fördomsfullt sätt som möjligt skildrar dem som är marginaliserade och illa omtycka av dagens medieelit: om unga manliga sverigedemokrater som hänger på flashback, om sexköpande travtränare och kommunalpolitiker, om unga tribaltatuerade och silikon-stinna kvinnor på landsorten som hatar feminister, föder upp kamphundar och engagerar sig i patriotiska rörelser. Och så vidare. Och dessa romaner borde inte skrivas med utgångspunkt i dagens uppfattningar om dessa människor utan med utgångspunkt i de akademiska teorier som kommer att vara på tapeten om 40-50 år.
Det är på något sätt betecknande för dagens kulturliv att det är detta som bjuds i form av litteraturkritik, en lördagsförmiddag, i landets största morgontidning: å ena sidan en artikel som pläderar för att Lawrence Durrell borde ha skrivit sin roman idag, och helst då sittande på Söders höjder istället för där han levde och verkade, och å andra sidan en text där det varnas för att demokratins implementering i andra kulturer än den västerländska minskar möjligheten för västerländska värderingar att bli skönt utmanade.
Det man undrar över är naturligtvis: Kan kulturchauvinistismen nå längre än så här?