Gårdagens seminarium på Engelsbergs herrgård utanför Fagersta om multikulturalism behandlas idag av Per Gudmundson i en ledare i SvD; på Johan Ingerös blogg samt på Dick Erixons blogg.
Som så många gånger när ett tänkesätt har nått vägs ände och ter sig överspelat, är det som att man i Sverige har svårt att riktigt acceptera att företeelsen ifråga ena någonsin har existerat. När det efter murens fall fanns anledning att utvärdera även den svenska vänsterns villfarelser, tog det inte lång tid innan det inom media rådde nästan full enighet om att någon vänster värd namnet nästan aldrig hade existerat i Sverige och i den mån som den funnits så hade dess fåtaliga företrädare för länge sedan själva svarat för erforderliga utvärderingar och omprövningar.
Lite på samma sätt ter det sig med multikulturalismen. Plötsligt är det väldigt svårt att säga vad den egentligen har haft för inflytande. Om den nu ens har existerat. Några lagar har ju inte införts som konsekvens av multikulturalismens identitespolitik. Och de problem som följt av invandringen kan lösas med regleringar av lönetak, av socialförsäkringssystem och av LAS. Inte för att jag tvivlar på att många av de sistnämnda åtgärderna kan vara nödvändiga för att bryta utanförskap. För att invandrare skall kunna integreras och assimileras kan de inte hållas utanför arbetsmarknaden.
Dock kan man inte blunda för att den multikulturalistiska ideologin har utövat en io de flesta avseenden mycket destruktiv påverkan på det svenska samhället. En konsekvens är islamofobi-begreppet, vilket trots massiv kritik har lyckats rota sig och fungerat som ideologiskt smörjmedel inom den islamistiska extremism som i hög grad frodas bland välutbildade akademiker, inte sällan språkligt och utbildningsmässigt integrerade i det svenska samhället.
En annan konsekvens är att inskränkningar i yttrandefriheten på sistone har normaliserats, så som nu senast var fallet i Kulturhusets beslut att ställa in en dansföreställning med hänvisning till att några enstaka muslimer har påstått sig bli kränkta.
En tredje konsekvens är de svårigheter att i samhället skapa gehör för de 70 000 ungdomar vilkas liv är begränsade med avseende på val av partner, val av kläder, val av utbildning, val av kompisar etc. På seminariet redogjorde Sara Mohammad för hur en multikulturalistisk relativism har sipprat ner i till enskilda individer och organisationer, vilket har gjort att namnkunniga feminister, Jämo, DO, Rädda barnen och så vidare snarare står på förrövarnas sida än på offrens när det gäller hedersrelaterat våld. Detta av rädsla att stämplas som islamofober. Sara Mohammad riktade vidare, från samma perspektiv, en lika svidande som effektiv kritik mot Erik Ullenhags godtrogna solskenshistorier om att vi - åtminstone vad integrationspolitiken beträffar - lever i den bästa av världar.
Den som så önskar kan inom kort ta del av seminariet på Axess TV eller via webbben på AxessPlay.