Eftersom DN har valt att sätta punkt för debatten om Lust & last, får jag finna mig i att i dagens artikel av Birgitta Rubin bli utmålad som "ultrakonservativ" utan att kunna gå i svaromål. Man kunde naturligtvis rekommendera Birgitta Rubin en rundtur på identitära (och liknande) bloggar och studera hur jag utmålas av konservativa, ultrakonservativa och radikalkonservativa debattörer.
Så här löd dock det svar som inte fick plats:
Ett par korrigeringar bör göras med anledning av Birgitta Rubins svar till min kritik av de åsikter som framförts på DN kultursida om att Nationalmuseums Lust & last-utställningen bör förses med beledsagande genusvetenskapliga tolkningar.
Rubin avfärdar evolutionär konstteori med det bland amerikanska kreationister kända argumentet att det handlar om pseudovetenskap. Till skillnad från många andra epokgörande teorier med rötter i 1800-talet, av vilka flera genom årens lopp hyllats på DN:s kultursida, som marxism och psykoanalys, har evolutionsläran visat sig stå pall för de empiriska granskningar som skett under 1900-talet. Att den evolutionära konstteorin skulle implicera att man bara kan måla av landskap figurativt, är rent nonsens. Den evolutionära konst- och litteraturteorin öppnar tvärtom för en mängd konstnärliga uttrycksformer. Däremot riktar den kritik mot föreställningen att konstbegreppet är heltigenom socialt konstruerat.
Rubin bemöter vidare min kritik av genusteorin med att den borgerliga regeringen ger miljonbelopp till genusvetenskaplig forskning. Jag har svårt att se relevansen i det argumentet. Rubin har uppenbarligen inte förstått skillnaden mellan vetenskapliga teorier, metoder och sanningar. Jag har aldrig förnekat att genusvetenskap har förnyat forskning. Däremot är genusteorin i likhet med andra teorier som vitaliserat forskningen, som marxistiska och psykoanalytiska konstteorier, en teori bland flera. Samtliga dessa teorier har svagheten att vara icke-falsifierbara, att fastna i cirkelresonemang och leda fram till stereotypa, på förhand givna resultat. Vilket gör att teoriernas kritiska potential efterhand dräneras och att de därför med tiden ersätts av andra teoretiska trender. Konstigare än så är det inte.
Slutligen håller jag med Rubin om att det gärna får visa fler kvinnliga konstnärer på Nationalmuseum samt att de utställda verken bör förses med pedagogiska presentationer av konstnär samt av de epoker där de levde. Dock är jag förvånad över att hon låtsas som att vi i de frågorna skulle vara oeniga.