En av dem som statsrådet Erik Ullenhag skrev sin Brännnpunktsartikel igår tillsammans med var Bejzat Becirov. Denne åtalades 2009 för omfatande bokföringsbrott, vilket han också sedermera dömdes för. Efter bokföringsanklagelserna lyckades dock Becirov inleda ett ekonomiskt samarbete med diktatorn Muammar Gaddafi, som från och med imorgon, sannolikt kommer att ha en arrestetingsorder utfärdad efter sig, rörande brott mot mänskligheten.
Att Erik Ullenhag ser en person som Becirov som en lämplig samarbetspartner i kampen mot rasism tenderar att spela Sverigedemokraterna i händerna. De får nämligen därmed vatten på sin kvarn om att Becirov och en annan av dem som skrivit under artikeln, Helena Benaouda, är representativa för Sveriges och världens muslimer. Den sistnämnda avslöjades som en lögnare när hon ena dagen satt i SVT Debatt och förklarade att hon aldrig träffat på några islamister i Sverige, för att nästa dag urskulda sig inför det faktum att hennes dotters före detta man blivit häktad för ett planerat terroraattentat mot Jyllands-Posten. Som påpekats i det förra blogginlägget är Benaouda också aktiv i en moské (södermalmsmoskén) som inte bara har salufört ljudband med antisemitiskt innehåll, utan även är nära knuten till Det muslimska brödraskapet, en organisation med uppenbart antisemitiska och nazistiska kopplingar.
Jag känner själv många muslimer som verkligen har anpassat sig tilll västerländska värderingar, till exempel rörande boskillnad mellan religion och vetenskap eller mellan religion och lagstiftning. Jag förstår inte varför Erik Ullenhag likt en målsökande robot närmat sig några av de absolut mest dubiösa gestalterna i det muslimska gemenskapen i dagens Sverige.