Ett nytt nummer av Axess är ute i handeln sedan en vecka. Det har åberopats i en ledare i Kristiansdatdsbladet samt i en bloggpost av Aftonbladets före detta chefredaktör Gunnar Fredriksson. Medan Jonas Duveborn i Kristiansdatdsbladet är positiv, ställer sig Fredriksson kritisk till de teser som drivs i numret, vilken han tycks missförstå som att vi ser konfliktfrihet och bristen på stridbarhet som någon sorts idealtillstånd. Jag misstänker att missförståndet bottnar i att Fredriksson lever kvar i de decennier efter andra världskriget då han formades som människa och skribent.
Fredriksson tycks leva i föreställningen att utmaningen mot de i samhället rådande värderingarna alltid måste komma från vänster. Han tycks ha missat att i den alls icke ringa opinionsbildning som sker via medierna och kultursektorn, så har vänstern under de senaste decennierna varit dominerande och att det på dessa områden är vänstern och inte högern som försvarar den rådande ordningen. Fredriksson tycks på allvar mena att socialdemokrater under de senaste decennierna har velat bryta sönder snarare än bevara de maktstrukturer som byggts upp i efterkrigstidens samhälle.
Att Fredriksson misslyckas i sin retorik visar ändå att någonting ändå har hänt, att det inte längre fungerar för socialdemokratin och vänstern att framställa sig själva som frikopplade från de maktstrukturer som man själva har varit med om att bygga upp. Det kan naturligtvis tyckas en smula paradoxalt att detta tydliggörs i ett läge när socialdemokraterna har tappat greppet om makten.