De två seminarierna "Bortom multikulti" och "Ju mer vi är tillsammans" har givit upphov till (och diskuteras i) ett stort antal trådar i olika diskussionsforum på nätet (till exempel här, här, här, här och här). Den diskussion som där förs rymmer en hel del tankeväckande synpunkter, men blottlägger också en del latent rasism, religionskritik, invandringsskepsis och främlingsfientlighet. Därmed kastar diskussionstrådarna ett intressant ljus över den diskussion som tidigare förts här på bloggen och på Newsmill om skillnader mellan antisemitism och islamofobi.
Ty skillnaden är inte bara den att antisemitiska yttranden på intet sätt diskvalificerar personer med en antisemitiska världbilder från att delta i offentligheten (se exemplen Johannes Wahlström eller Julian Assange), alltmedan det räcker med att propagera för burka- eller minaretförbud för att islamistkritiker blir uteslutna ur debatten (se exemplet Sverigedemokraterna).
Nej, viktiga skillnader märks också om man studerar de resonemang som förs av dem som uttrycker starkt ogillande mot muslimer respektive mot judar. Det man ser i dessa inlägg är nämligen att debattörer som Sakine Madon, Nima Dervish, Ardalan Shekarabi och Sara Mohammad kommenteras med utgångspunkt i det som de säger: de anses komma med bra och intelligenta eller dåliga och korkade uttalanden. Punkt slut. Man ser i princip aldrig frågan dyka upp om vederbörandes etniska eller religiösa bakgrund eller tillhörighet.
När det däremot gäller namn som Adam Cwejman, Jackie Jakubowski, Paulina Neuding och Ricki Neuman är det anmärkningsvärt ofta som deras uttalanden, åsikter och beteenden kopplas till kategorin "jude". Det senare inte bara som en kuriositet utan inte sällan med avseende på att kategorrin "judiskhet" anses predisponera personen ifråga för vissa åsikter eller för att ha en dold avsikt med de åsikter som han eller hon framför.
Jag skulle vilja påstå att detta blottlägger en fundamental skillnad mellan islamofobi och antisemitism.
Antisemitism är nämligen heltigenom kopplad till ras. Man frågar sig inte vem eller vilka som är troende judar. Har man en chefsposition inom ett Bonnierföretag (Björn Wiman) eller ett östeuropeiskt namn (Torbjörn Elensky) så misstänkliggörs man omedelbart. I det judiska ligger vidare just en dold agenda. Även om en judisk opinionsbildare säger någonting vettigt så finns det alltid anledning att misstänkliggöra vederbörande för att ha ett icke uttalat syfte som är gemensamt med andra judar. Bonniersredaktörer och Neoredaktörer anses på basis av ras ha någonting gemensamt. Oklart vad, mer än att ställa till problem för dem som vurmar för svensk nationalromantik. Att samma svenska nationalromantik till stor del torgfördes av judiska humanister (Oscar Levertin, Henrik Schück, Karl Warburg etcetera) runt år 1900 tycks inte rubba dessa övertygelser.
Islamofobin däremot är nästan uteslutande kopplad till religion och religionsutövning. Även bland islams mest hårdföra motståndare är det svårt att finna människor som ser något problem med att människor med muslimskt påbrå kritiserar islam eller islamism. Aldrig misstänkliggörs vederbörande för att ha en dold agenda. Kategorin "muslimsk" används helt enkelt av svenska debattörer med en uppenbart främlingsfientlig och islam-kritisk agenda i princip aldrig med avseende på ras. Det innebär inte att dessa kritiker inte kan ha fel. Det kan de mycket väl ha. Det innebär inte heller att dessa kritiker inte kan vara främlingsfientliga. Det kan de också vara. Men jag skulle tveka att kalla dem rasister.
Det är den slutsats som kan dras av det som människor med främlingsfientliga och rasistiska åsikter skriver på nätet med utgångspunkt i två Axess-seminarier. Frågan är hur representativa dessa människor är för andra människor med främlingsfientliga och rasistiska åsikter.