Pär Ström har flera poänger i sitt svar till Gudrun Schyman i dagens SvD. Detta apropå den debatt som har följt efter hans nyutkomna bok om de felaktiga påståenden som svensk feminism-debatt har byggts upp kring. Dessvärre har svensk genusvetenskap för länge sedan spårat ur på alltför många plan. Trots att det genusvetenskapliga perspektivet har lyckats göra sig gällande på alla håll och kanter på olika utbildningsanstalter och -nivåer, tycks dock motståndet hos gemene man bara bli mer och mer massivt.
Det framgår inte minst av kommentatorsfälten i Schymans och Ströms inlägg att genusteoriernas utbredning snarast har fått negativ effekt. Vilket inte är helt konstigt med tanke på vad som produceras i namn av genusvetenskap. Tanja Bergkvist har i ett nyligen publicerat blogginlägg tagit upp ett antal exempel på innehållet i den utredning som nyss publicerades i syfte att öka jämställdheten i skolan med avseende på fysikundervisningen. Där kan man till exempel läsa att "föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen. Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. T.ex genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande".
Trots denna utveckling har Sveriges regering fortsatt att haka på ytterligare vagnar på genuståget. Idag meddelade man att staten har avsatt 8 miljoner för att främja jämställdhet inom musiken.
Liknande reaktioner kan noteras på invandrarpolitikens område. Visst finns det rasism och främlingsfientlighet i Sverige, vilket bör motarbetas. Men min uppfattning är ändå att en stor del av de reaktioner som förekommer på bloggar och i olika diskussionsforum snarast är uttryck för en frustration över att rena lögner kolporteras ut av politiker, journalister och så kallade forskare, vilka är mer eller mindre medvetna om att det som de säger är felaktigt.
I samband med Fadimedagen 2011 pratade Bengt Westerberg om hedersvåld. Enligt referatet som publicerades på föreningen "Varken hora eller kuvads" hemsida hävdade han till exempel "att hedersstrukturer inte hör ihop med någon viss kultur eller religion, kanske snarare med klass och fattigdom. Särskilt förr i tiden har varianter förekommit i Sverige. Bristande kontroll över kvinnans sexualitet ansågs dra skam över familjen. Drag av 'heder' finns i alla kulturer. Begreppet bör ”avexotiseras” och inte förknippas med exempelvis islam".
Yttranden som dessa har uppenbarligen inte hindrat Erik Ullenhag från att helt nyligen utse Bengt Westerberg att ensam utreda rasism och främlingsfientlighet i Sverige.
Den borgerliga regeringen berömmer sig över att vara lyhörda för svängningar i opinionen. Jag tror att man begår ett stort misstag om man inte fångar upp de många människor som har börjat reagera över de rena lögner och dumheter som konsekvent sprids under godhetens täckmantel. Dessvärre riskerar konsekvenserna av dessa lögner inte att bli så goda som man hoppas. Lögnerna må ha motiverats av en välvilja med och omsorg om exempelvis kvinnor och invandrare. Men deras enda följder kan mycket väl bli att folk misstror politiker, journalister, experter och vetenskapsmän och går åt det motsatta hållet. Att man istället börjar tro på alla dem som avskyr feminism och Bengt Westerberg, vilket gör att man kan hamna väldigt fel.
Allt enligt den enkla grundregeln: Bara för att man ogillar Bengt Westerberg har man inte rätt!
Politikerna har ett stort ansvar i att inte lögner och dumheter sprids. Hur många är beredda att rösta på politiker som är med om att skapa en skola som anställer genuspedagoger som predikar att vardagsfunderingar och vetenskapliga sanningar är utbytbara storheter? Och hur många har förtroenden för politiker som hävdar att hedervåld utmärker svensk kultur i lika hög grad som andra kulturer? Att populistiska partier i det läget tenderar att vinna mark beror inte på att väljarna är lättduperade utan tvärtom: på att de söker en idealism och sanningslidelse som de inte upplever finns inom det politiska och mediala etablissemangen.
Att vinna tillbaka de väljare som har flytt till populismen genom att (som till exempel Lena Sundström och månna andra tycks mena) manipulera verkligheten ytterligare, genom att förbjuda vsisa åsiktsyttringar och genom att tvinga folk att omfatta lögnaktiga ständpunkter, är givetvis ingen framkoplig väg. Utan endast kontraproduktivt. Fler lögner ökar bara flykten bort från etablissemanget.
Den som verkligen är emot populism borde tvärtom verka för att bredda och öppna upp debatten snarare än att verka för åsiktsmässig konsensus runt frågor som att det i Sverige råder strukturellt förtryck av kvinnor, av muslimer och invandrare samt av människor med icke-heterosexuell läggning. Det är den paradox som vi måste acceptera om vi på sikt ska minska förtryck av kvinnor, invandrare, människor med olika sexuella preferenser och läggningar och så vidare.