I min återkommande kritik av modernism-epigoneri har jag ibland blivit anklagad för att inte vara insatt i modernism och postmodernism. Och visst kan det kanske ligga något i den kritiken. Men jag kan dock konstatera att jag inte befinner mig på samma nivå av total okunnighet om James Joyces modernistiska pionjärverk "Ulysses" som den expertpanel som i veckan besvarade lyssnarfrågor om kultur i P1.
En dam ringer in och undrar över hur man ska gå till väga för att läsa Joyces Ulysses med behållning (drygt 15 minuter in i programmet).
"Olof Lagercrantz har skrivit en bra bok om den, har jag för mig", sägs det förnumstigt. Johanna Koljonen replikerar att romanen "har en sammanhängande handling". Men erkänner att hon inte har läst boken, vilket inte hindrar henne från att känna till att romanen "är uppbyggd kring en massa system". När så äntligen är das för Koljonen att delge sina råd föreslår dock hon inköp av en utgåva med en "introduktion". Varpå Ulrika Knutson ger rådet att läsa "Thomas Warburtons "jättefina texter om att översätta Joyce". Samt att man alltid kan börja om från början. Eller läsa "Dubliners" eller "A Portrait of the Artist as a Young Man".
Det ena rådet efter det andra haglar alltså genom luften, allt längre bort från själva läsarfrågan, och utan att någon av de fem "experterna" ens nuddar vid det mest självklara rådet: att inhandla eller låna en av de hundratals konkordanser som har givits ut med genomgångar om varje liten detalj på varje liten sida i Ulysses.