Den som har sysselsättningsproblem kan alltid roa sig med att jämföra två socialdemokratiska texter om multikulturalism och integration. På Aftonbladets ledarsida skrev igår Anders Lindberg angående nationaldagsfirandet att kritik av multikulturalism är liktydig med att man kräver "rätten att kritisera andras livsstil och religion utan att någon säger emot". Det vill säga: de som kritiserar den identitetspolitik som förs i multikulturalismens namn är egentligen ute efter att skapa ett totalitärt samhällsklimat där man oemotsagd kan ägna sina dagar åt att kritisera andra människors åsikter och trosuppfattningar.
Hur Lindberg hamnade i den slutsatsen är inte helt lätt att säga; det vet han nog knappast själv. Dock är strategin typisk för hur en stor del av dagens svenska vänster fungerar. Istället för att argumentera emot förefintliga åsikter, hittar man på åsikter som man tillskriver motståndaren. Och sedan argumenterar man emot de åsikterna.
En sådan taktik kan naturligtvis aldrig bli hållbar i längden. Detta eftersom den väjer för en ärlig diskussion av de problem som är under diskussion. Lindberg har i det här aktuella fallet alltså valt att skriva om multikulturalism, immigration och integration. Ingen tvingar honom till det, men antagligen uppfattar han dessa frågor som intressanta för en stor del av läsekretsen.
Varför då inte diskutera dessa frågor? Eller varför inte försöka att urskilja några intressanta delaspekter som kan diskuteras?
Man kan till exempel utgå från den likaledes socialdemokratiska publicisten David Gooodharts nyligen publicerade text om dessa frågor i Financial Times.
Nu när inte Lindberg utgick ifrån Goodharts text så kan man ändå jämföra hans egen text med Goodharts. Och då finner man just att Lindberg - istället för att diskutera den fråga som han har föresatt sig att diskutera - alltså väljer att polemisera mot åsikter som han själv tillskriver sina motståndare. Goodhart väljer den motsatta vägen. Med utgångspunkt i Paul Scheffers bok Immigrant Nations, menar han att politikerna måste börja ta de europeiska motreaktionerna mot multikulturalism och immigration på allvar och inte bara kategoriskt döma ut människor som idiotiska rasister bara för att dessa inte delar den västerländska elitens kosmopolitiska livsföring och idéer. Utan att ett arbetarparti värt namnet måste lyssna inåt och möta de orosmoment som finns i de egna leden och strategiskt arbeta sig fram till hållbara politiska lösningar - och inte överlämna dessa frågor till populistiska enfrågepartier.
Men för att göra detta kan man inte - som Lindberg - avfärda alla som vill diskutera dessa frågor förutsättningslöst i termer av totalitära rasister. En sådan förutsättningslös diskussion skulle till exempel kunna inledas med frågan om vilken sorts samhälle som vi vill ha i Sverige. Till exempel om vi vill ha helt öppna gränser; och vilka förändringar som är nödvändiga för att det ska fungera. Och vilka som är för- och nackdelarna med en sådan politik. Hur man kan föreställa sig att folk kommer att reagera; hur man ska kunna tackla problem, men också vad som kan vara fördelarna med en sådan utveckling? Och på motsvarande sätt vad man vinner respektive förlorar på att stänga gränser.
Det är obegripligt vad det är som är så problematiskt med att diskutera denna sorts frågor. Vad tror man ska hända? Tror man att svenska folket ska förvandlas till nazister så fort man öppnar upp för den här sortens diskussioner? Hur som helst sker ändå diverse öppningar - och de sker genomgående i Sverige bland högerdebattörer. Vilket är ytterligare ett tecken på hur vänstern förlorar initiativet på det politiska fältet. Anders Lindberg framstår i det avseendet mest bara som löjeväckande, när han vill klistra främlingsfientlighetsetiketter på de debattörer på Timbro som tagit upp dessa frågor till debatt, vilket vanligtvis har skett just utifrån perspektivet att debattörerna ifråga förordrar att gränserna bör öppnas.