DN Kulturs sommarföljetong tycks utgöras av rapporteringen från Stefan Jonssons Ship to Gaza-resa. Redan innan han har gått ombord på båten har han hunnit skriva två artiklar om "resan". Att Jonsson som följetongsförfattare lämnar en del övrigt att önska, framgår med all önskvärd tydlighet av avsnitt två, där han besvarar den fråga vars svar han i avsnitt ett ställer i utsikt att hela resan skall utmynna i, nämligen om Israel verkligen är en demokrati: "Israel har länge sagt sig stå för frihet och mänskliga rättigheter. Landet har också kallats Mellanösterns enda demokrati. Stämmer det? Vad betyder orden? Jag reser för att få svar på den frågan."
I avsnitt två, medan Jonsson fortfarande befinner i Aten, i väntan på att gå ombord på båten, besvarar han dock frågan:
"Häri ligger kanske skälet till att Frihetsflottan just nu oroar den israeliska staten så starkt. Den visar i blixtbelysning att det konstitutionellt demokratiska Israel på en avgörande punkt dessvärre liknar Assads Syrien, Mubaraks Egypten och Khaddafis Libyen: ett folk hålls fängslat och förtryckt. Skillnaden är att det i Israel handlar om ett annat folk, palestinierna. Likheten är att förtrycket omöjliggör en långsiktigt fungerande demokrati och berövar det förtryckta folket mänskliga rättigheter."
För den som önskar en intressantare analys rekommenderas Kevin Myers artikel i irländska Independent om Gaza-jippot:
There isn't a single Arab country, not one, with the constitutional protection that Israel confers on all its citizens, regardless of religion or ethnicity or sexual orientation. And no, I don't like the settlements on the West Bank, but really, by any decent measure, it is simply not possible to gaze upon the entire region, reaching from Casablanca to Yemen, and then to point indignantly and say: "Ah yes, Gaza: that's where the one great injustice lies."
The colossal western intellectual dissonance between evidence and perception on the subject of Israel at this point in history can perhaps only be explained by anthropologists.
This dissonance is perhaps at its most acute in Ireland, where no empirical proof seems capable of changing people's minds. Israel, just about the only country in the entire region where Arabs are not rising up against their rulers, is also the only country that the Irish chattering classes unite in condemning. Rather pathetic, really.