Thomas Idergard skriver intressant i Expressen idag om liberalismens falluckor, varav några har diskuterats flera gånger på denna blogg. Till exempel varför liberaler så ofta hamnar i samma båt som marxister och andra politiska aktivister, långt ut på vänsterkanten. Enligt Idergard tenderar den liberale dogmatikern med nödvändighet, om än inte frivilligt, till slut att gå "armkrok med marxisten, givet sin snäva frihetsdefinition och tilltro till politiken som konstruktör av det kliniskt perfekta samhället. Ett samhälle där människan också blir kliniskt perfekt (fri, tolerant, kreativ) och hur detta inte låter sig förenas med borgerligt politiskt tänkande så som vi faktiskt med erfarenhet kan definiera det."
Själv tror jag att problemet är att borgerligheten av tradition har varit så fokuserad på de ekonomiska förändringar som kommunismen syftar till, att man alltför sällan har intresserat sig för de grundläggande problemen med marxismen, nämligen hur läran syftar till att skapa ett totalitärt samhälle utifrån principen att ändamålet helgar medlen. I marxismens fall är alltså målet att skapa ett absolut jämlikt samhälle, där varje individ har optimala möjligheter att förverkliga sig själv. I grunden skiljer sig marxismens tänkande i detta avseende föga från den tankefigur som bär upp nya vänsterideologier, som feminismen, som i grunden bara har ersatt marxismens klass-begrepp med kön som kollektiv kategori (men man kan naturligtvis också se nationalsocialismen som en utlöpare av samma tanketradition med ras som motsvarande kategori). I samtliga fall så hoppas man skapa ett samhälle där skillnader mellan klasser respektive kön har utraderats - allt i syfte att individen ska kunna ha möjlighet att utforma sitt liv helt fritt - utan påbud eller underförstådda krav från traditionen och dess mer eller mindre fördomsfulla föreställningar.
Med det utopiska målet i sikte är man beredd att överse med diverse statliga ingripanden i syfte att nå det hägrande drömsamhället. I flera sveenden kan naturligtvis även den ideologi som ligger bakom en stor del av hbtq-aktivismen också betraktas på motsvarande sätt.
Till konservatismens fördelar bör således just motståndet mot utopier framhållas som ideologins främsta fördel, medan liberalismen på motsvarande sätt har förkärleken för utopier som ett problematiskt ok, som tenderar att ideligen leda dess mer dogmatiska företrädare fel.
Om liberalismen således har svagheten att legitimera totalitära tendenser, har det också svagheten att negligera traditionens fördelar. Några av de mest destruktiva tendenserna under 1900-talet - ideologiskt, estetiskt, politiskt och kulturelt - har emanerat just ur inställningen att traditionen inget har att erbjuda, att det förflutnas föreställningar är skadliga och att det moderna projektet syftar till att skapa en helt ny människa.
Detta är själva grundorsaken till den nivellering som präglar den västerländska världen, där man uppenbarligen har allt svårare att urskilja estetiskt och intellektuellt värde. Kulturella uttryck som inte har någon funktion eller förankring i en kulturtradition tenderar att förbli underkastade det ytliga, förnumstiga och relativistiska tänkandets kategorier. Det skapar människor som inte bottnar i vare sig sig själva eller i den kultur som de härrör ur.
Det samhälle som hellre ser Goethe som en författare som ger uttryck för föråldrade åsikter om kön, sexualitet och etnicitet, än som ett svåruppnåeligt estetiskt och kulturellt föredöme, är kort sagt ett samhälle som har problem.