Det faktum att locket har lagts på vissa delar av integrationsdebatten och den därmed sammanhängande diskussionen om kulturmöten, betydelsen av kulturtradition samt det sammanhållande kulturella kitt som behövs för att ett samhälle ska diskutera, har lett till att debatten tenderar att spåra ut både på höger- och på vänsterkanten. Medan man vänsterut hemfaller åt de sedvanliga kraven på dödsstraff och avrättningar av oliktänkande, menar man på den konservativa flanken att kritiken mot multikulturailsm är verkningslös om den inte inbegriper en kritik av det mångkulturella tillståndet i allmänhet. Man menar också att alla borgerliga debattörer hycklar, då de inte utsträcker kritiken av multikulturalismen (som nornmativ kategori med syftning på identitetspolitik) till mångkulturalismen (som deskriptiv kategori med syftning på ett socialt tillstånd).
Om vi håller oss till den just nu aktuella frågan om invandrare och brottslighet, så kan man i det avseendet peka på denna artikel ur Atlantic Monthly, som verkligen försöker att bena ut frågan på ett i mina ögon intellektuellt hederligt sätt. Där kommer man fram till att det tycks som att just segregerade samhällen, där olika minoritetsgrupper lever i enklaver, leder till ökad brottslighet, medan den faktor som tycks minska brottsligheten är samhällsområden med en stor diversitet. Detta alltså även inbegripande faktorer som etnicitet, ras, ökad/minskad inkomst etcetera.
I den mån som vi anser att frågan om brottslighetens ökning eller minskning är en viktig fråga, bör vi således även se integrationsfrågan som väsentlig. Låt vara att också frågor om statsplanering och kanske även arkitektur bör vägas in i bilden. En diskussion om vilken sorts och hur stor invandring vi vill ha, med avseende på möjligheten att integrera de nya invånarna är inte oväsentlig. Liksom det är väsentligt att diskutera vilka förändringar som vi är beredda att göra med avseende på lönebildning och arbetsrätt för att möjliggöra integrationen av vissa invandrare. Men också frågan om just multikulturalismen är i detta avseende väsentlig, då det visar sig att den identitetspolitiska ideologin ställer sig i vägen för integration samt tycks utgöra ett bränsle för ökad brottslighet. Detta alltså till skillnad från mångkulturalismen som sådan.
Det som får en viss sorts högerdebattörer att vilja omformulera kritiken mot multikulturalism till en kritik av mångkulturalismen, är naturligtvis att de själva tenderar att hamna i en multikulturalistisk position, fast då naturligtvis med delvis motsatta förtecken än den kulturradikala vänsterns. Inom högern finns samma tendens att betona att vår kulturtillägnan och kulturförståelse är bunden till vår identitet som delar av ett större kollektiv. Vilket är exakt samma argumentation som får diverse minoritetsgrupper att plädera för speciella litteraturlistor på universitetet, då man tänker sig att kulturell tillägnan endast är till för att befästa den enskilda individens känsla av samhörighet i ett kollektiv. Dock går detta helt stick i stäv med min uppfattning om kulturtraditionens betydelse. Det går också stick i stäv med en traditionell borgerlig kulturpolitik, som poängterar kultur och kulturtillägnan som icke-politiska företeelser.
Min poäng är samtidigt att detta på intet sätt utesluter att man slår vakt om den svenska kulturen. Det är den multikulturalistiska agendan med dess i grunden kulturrelativistiska budskap som har bidfragit till att urholka den traditionella bildningskultur som kännetecknade det västerländska samhället under 1800-talet och i viss mån under 1900-talets första hälft. Denna bildningskultur var till sin karaktär mångkulturellt inkluderande, men inte multikulturalistisk. Som jag tidigare poängterat på denna blogg, i Svante Nordins efterföljd, var det till stor del judiska vetenskapsmän inom humaniora, som lade grunden till och formulerade kärnan i den svenska nationalromantik som konsoliderades i slutet av 1800-talet. Dessa konsthistoriker, litteraturkritiker och författare värnade om det svenska, lyfte fram det traditionellt svenska, men gjorde det inte som en konsekvens av att de blundade för eller tvivlade på vikten av att öppna sig mot andra kulturkretsar. Snarare var det sistnämnda en förutsättning för den nationalistiska uppdraget, vilket för övrigt gällde även för en stor del av de författare som under romantiken var först ut med att lägga grunden till den svenska kultur som vi idag tenderar att i allt högre grad förlora kontakten med, till exempel Almqvist och Stagnelius.