Apropå den senaste tidens uppenbara strävan efter att utestänga debattörer från det offentliga samtalet genom att kalla dem för rasister, nazister osv, har Peter Santesson skrivit en mycket bra artikel om hur det offentliga samtalet fungerar, hur lögner omvandlas till sanningar och hur de mest bisarra tankefigurer tas för givna inom en väldigt begränsad medieelit, vars värderingar skiljer sig avsevärt från gemene mans. Det gäller inte minst tendensen att se varje form av kollektivisering och generalisering som ett utslag av rasism, när man talar om just muslimer, men väldigt sällan när det gäller andra kollektiv. Men ett perspektiv där man bara ser individuella enskildheter omöjliggör naturligtvis varje form av intellektuellt resonemang. Slutsatser på basis av generaliseringar är själva grunden för en stor del av de resonemang som vi definierar som vetenskapliga.
"Vi blir förvånade om en frimärksmässa slutar i kravaller, men inte när en fotbollsmatch gör det. Vuxna människor brukar ändå begripa att även om fotbollsfans är mer sannolika slagskämpar än frimärkssamlare, betyder inte det att alla eller ens de flesta fotbollsfans är våldsverkare, att ingen frimärkssamlare skulle kunna vara det, eller att fotboll borde förbjudas och alla borde tvingas samla på frimärken. Men skillnaden är inte heller för den sakens skull helt slumpmässig. Ansvaret för brottet är individuellt, men orsakerna är inte strikt och uteslutet individuella och oförutsägbara. Allt detta är rena självklarheter och distinktioner som vuxet folk klarar av att göra, utan att någon kulturskribent först tar dem i hand och förklarar världen. "
Det i sammannaget intressanta är att när det gäller till exempel SD-väljare, eller dem man förmodar är SD-väljare, eller dem som man anklagar för att gå SD:s ärenden, så är det ingen hejd på hur man kan kollektivisera på de mest kategoriska sätt. Slutet på Santessons text sammanfattar dess huvudpoänger på ett träffsäkert sätt:
"Detta är ett elitfenomen, rynkade näsor i en högst snäv krets av likasinnade som insisterar på att just deras franska ska talas i den politiska debattens salonger. Det är bara i så speciella sammanhang som man råkar på märkliga uppfattningar som att kultur omöjligen skulle kunna förklara brott eller att invånarna i Bjuv aldrig skulle ha träffat en muslim i hela sitt liv. Att anpassa sig till en sådan samtalsnorm, och hövligt lägga sig till med den språkliga ornamentering som de uppfostringsmagistrarna begär, är att erkänna normen som legitim, att ge den en dignitet som den aldrig gjort sig förtjänt av.
Bättre är att ignorera gaphalsarna och fortsätta diskutera väsentliga samhällsfrågor på allvar. Det har vuxna människor all rätt i världen att göra."
Och i Real Clear Politics närmar sig Jonah Goldberg, författare till boken Liberal Fascism, samma problematik utifrån ett annat perspektiv. Överkänsligheten inför och tendensen att se termen "rasist" som en speciell kategori, höjd över andra kategorier av problematiska begrepp och föreställningar (till exempel begreppet "kommunist" eller begreppet "terrorist") har lett till att frasen "det är rasism" har utvecklats till ett skämt inom den unga amarikanska komedin - liksom, naturligtvis, hos en del konservativa debattörer.