Under det senaste halvåret har den konservativa falangen av det brittiska Labourpartiet, Blue Labour, fått stor uppmärksamhet i hemlandet. När Ed Miliband omfamnade inriktningen genom att skriva förordet till Blue Labours programförklaring ”The Politics of Paradox” stod det klart att en ”konservativ socialdemokrati” var en reell utmaning i brittisk politik.

Men Blue Labour är knappast ett okontroversiellt projekt inom Labourpartiet. Parlamentsledamoten Helen Goodman har anklagat Blue Labours frontfigur Baron Maurice Glasman för att både vara sexistisk och önska 50-talet tillbaka.

Även om Lord Glasman inte kan räkna med Goodmans stöd för sin politik, verkar han dock ha väljarna med sig. Labours egna opinionsundersökningar tycks stödja den inriktning som Blue Labour representerar.

Så är då Blue Labour endast ett populistiskt utspel för att vinna väljare? Under gårdagens Axess-seminarium i Almedalen framstod falangen faktiskt mer som ett intellektuellt och filosofiskt projekt riktad mot en socialdemokrati som glömt sin historia än som kalkylerad väljarmaximering à la Nya Moderaterna. Oxfordforskaren Marc Stears visade att Blue Labour har tydliga rötter i en stark Labourtradition från första halvan av 1900-talet medan Prospect-redaktören David Goodhart redogjorde för en vänster som konsekvent under decennier alienerat sina väljare.

Men också den svenska socialdemokratin kom att kritiseras då lord Glasman beskyllde Olof Palme för att ha skapat förutsättningarna för ett elitparti utan ideologisk spänst.

Senare under kvällen skulle Glasman, Goodhart och Stears visa sig besitta djupa kunskaper i Labours sångbok. Om det räcker för att slippa sjunga socialdemokratins blues får tiden utvisa.