Gustaf Almkvist skriver bra på SvD:s ledarsida idag om humanioras kris, detta efter Svenskt Näringslivs utspel i veckan om att straffa ut humanisterna på svenska universitet. När man från Svenskt Näringslivs sida har karakteriserat humaniora som flum, vittnar det säkerligen om en bristande förståelse generellt sett för vilket värde som det kan ha att studera historia, konsthistoria, idéhistoria, filosofi och litteraturhistoria och de uttryck som den mänskliga existensen har tagit sig inom dessa discipliner under årtusendena.
Det är samtidigt lustigt att ta del av humanisternas försvar i dessa frågor, där man inte sällan hänvisar till den höga uppskattningen av humaniora som man sedan länge finns i Storbritannien, där politiska och ekonomiska ledare är lika väl hemmastadda i filosofi- och litteraturhistorien som i nationalekonomiska teoribildningar. Vad man dock underlåter att nämna är att den uppfattning om humaniora som fortfarande dominerar inom det engelska privatskoleväsendet sedan länge har övergivits inom det svenska utbildningssystemet. I det senare fallet har man inom humaniora alltsedan det sena sextiotalet ägnat sig åt att gräva sin egen grav genom att poängtera hur den västerländska bildningstraditionen har varit förtryckande och exkluderande.
Som Almkvist poängterar är det upp till humanisterna själva att förändra synen på humaniora på svenska universitet. På vilket sätt optiomeras vår verksamhet som människor genom studiet av de humanistiska vetenskaperna som sådana? På senare år har man inom många humanistiska discipliner fokuserat på kunskaper om västerlänskt förtryck, patriarkalt förtryck, heterosexuellt förtryck och så vidare. Men denna sorts kunskaper i politisk aktivism är naturligtvis ingenting som man behöver humaniora för att tillägna sig. Tvärtom bidrar denna sorts idéer inte sällan till att cementera uppfattningen om kulturtraditionen som obsolet.
Själv menar jag att exempelvis närmandena till evolutionära teorier är ETT exempel på hur man kan visa på hur de humanistiska disciplinernas studieobjekt - skönlitteratur, bildkonst, filosofi - har varit nödvändiga för människans utveckling. Men man kan naturligtvis även på ett mer indirekt sätt peka på hur de sköna konsterna har varit verksamma i formulerandet av själva kärnan i en civilisationstanke som är nödvändig för skapandet av det goda samhället.
Problemet är att denna sorts offensivt framåtblickande visioner formuleras på väldigt få andra platser än inom ramen för Axess verksamhet. På de flesta utbildnings- och kulturinstitutioner i Sverige tycks man snarare så pass låsta i den kultursyn som formulerades efter 1968, att man bara fortsätter på den inslagna vägen, vilket bara gör att humaniora riskerar att marginaliseras ytterligare.