"I ett fönster stod en prydlig jugendvas dekorerad med gröna bladrankor. Jag stannade för att betrakta den. Men när jag i snötystnaden tänkte på det sorgliga faktum, att de flesta av dessa trivsamma och högborgerliga hem om femtio år skulle vara spårlöst försvunna och bortglömda, som om de aldrig hade existerat, kunde jag inte undgå att känna ett djupt vemod. Jag blev mycket elegisk. Vissheten om att länsstolar och atenienner och vilsoffor och divansbord och sekretärer och trymåer och etäger och brysselmattor och prydnadsföremål och en mängd andra saker i sinom tid skulle bäras ut ur de hus, som jag gick förbi liksom i en sällsam dröm, denna visshet smärtade mig och fyllde mitt unga sinne med ett rikt mått av melankoli av den sorgkantade och synnerligen seglivade sorten. Jag mötte få människor. Men för min inre syn såg jag flera ålderstigna damer, som ljudlöst tassade omkring i sina söndagssilla våningar. Jag tyckte om dem och deras hemtrevligt möblerade rum, som utstrålade vänlighet och en välgörande frid. Men alla dessa gamla damer, som levde i sina minnens lugna och lyckliga värld, skulle om några år ligga nedbäddade i mörka gravar, långt från Östermalmsgatan"

Så skriver Gustaf Adolf Lysholm i sin självbiografiska och rätt skissartade bok "När jag var femton år". Den utkom 1974, på exakt femtio års avstånd till den tid som den skildrar: några månader på våren 1924, när författaren var 15 år gammal. Man kan naturligtvis inte bortse från att det perspektiv som anläggs inte ibland är den pensionerade servitören och poeten Lysholms snarare än den femtonårige gossens.

Med tanke på den välvilja med vilken Gustaf Adolf Lysholm såg tillbaka på 20-talets Östermalm, kan man förmoda att han tillhörde de priviligierade klasser,  som under de följande decennierna skulle se sin makt urholkas, samtidigt som diverse tidigare förtryckta grupper flyttade fram sina positioner. Ingenting kunde vara mer fel. Lysholm kom från en fattig familj. Han uppfostrades tillsammans med sina syskon av en ensamstående mamma efter att pappan alltför tidigt ryckts bort. Lysholm var därtill homosexuell; han kom att tjäna sitt uppehälle som restauranganställd under sitt liv, men gav också ut elegiska diktsamlingar, skrivna på det sätt som man skrev dikter innan den modernitet som han i så hett avskydde slog igenom.

Trots de många politiska förändringar som under 1900-talet gjordes med avseende på de grupper som Lysholm borde ha haft anledning att identifiera sig med - som homosexuell och som tillhörande de minst ekonomiskt privilegierade - såg han 1900-talets utveckling som tragiskt felriktad:

"Livet i huvudstaden och i dess omgivningar hade redan förlorat mycket av den underbara poesi, som i min tidiga barndom gjort tillvaron där så daggstänkt och behaglig på alla sätt. Jag anade i snötystnaden att kavalleriofficerare och dragoner och hästar inom kort skulle sopas bort av beskäftiga och inskränkta politiker, som inte kunde se en ridstövel eller en stigbygel eller en stallykta utan att låta sina aggressioner och sin anmätkningavärda stupiditet komma till tals. Det är sant att jag endast var en oerfaren ung skolpojke, som knåpade med litet av varje och som tyckte om knäckbakelser. Men jag anade på Drottningberget att den avskyvärda tid snart skulle randas, då det poetiska skimret över tillvaron skulle bli föremål för angrepp, i synnerhet av dumhetens dryga och uppblåsta ställföreträdare i Stockholm. Trots att jag knappast var torr bakom öronen, fruktade jag det värsta av dessa odugliga överlotsar. Jag anade på Ladugårdsgärdet att stupidietens ombudsmän inom kort skulle slå sönder alla vänligt glimmande stallyktor och andra stämningsfulla ting med sina storsläggor. Framtiden skrämde mig."

Från Gustaf Adolf Lysholms melankoliska vemod, kan man göra ett scenskifte till Lars von Triers likaledes melankoliska vemod i filmen "Melancholia". Där finner vi i ett liknande temperament som hos den femtonårige Lysholm, fast framflyttat nästan nittio år i tiden. von Triers film är till stor del uppbyggd kring ett sofistikerat spel mellan förflutet och nutid. För egen del ser jag naturligtvis i synnerhet en scen som paradigmatisk: när huvudpersonen Justine flyr in i biblioteket på sin bröllopsfest och och aggressivt byter ut Malevitj och Kandinsky-reproduktionerna på bokhyllorna mot äldre tiders figurativ konst.

Men denna konstaktivism ligger, liksom andra referenser till prerafaelitiskt och förmodernistikt måleri, bara i linje med filmens generella uppbyggnad kring en motsättning mellan just den sorts västerländska förmodernism som Lysholm hyllar och en modern tid präglad av värdemässig tomhet, heltgenom egocentrisk radikalism och en allomfattande nihilism. Det vackra godset vars trädgård har förvandlats till golfbana. Föräldragenerationens egoistiska uppträdande. De framgångsrika affärsidkarnas nihilistiska cynism (tydligast fångad i Stellan Skarsgårds rollgestalt). Etcetera.

Lars von Triers film är uppbyggd kring ett en rörelse bort från flera av de värdegemenskaper som en gång utgjorde den västerländska kulturens fundament och som var grunden för dess framgång och styrka. Konstens existentiella laddning, arkitekturens skönhet och symboliska kraft, familjen som trygghetsskapande fundament, affärsidkandet som grunden för ekonomiskt välstånd. Det som Lysholm upplever som hotat 1924 har för länge sedan  gått under i von Triers framtidsvision. Filmens avslutande bild av undergången är naturligtvis symbolisk och utgår i hög grad från samma melankoliska insikt som Lysholm har: en värld är på väg att ohjälpligt gå under. Eller för att upprepa Lysholms ord om vad som sker när fokus flyttas till den utilitaristiska och instrumentellt politiserande inställning som i så hög grad har implementerats i dagens medieelit, där man omöjligen (och utan att komma dragandes med sina enfaldiga listor över alla politiska förbättringar som har skett från 1920 talet och fram till idag) kan inse implikationerna av "det sorgliga faktum, att de flesta av dessa trivsamma och högborgerliga hem om femtio år skulle vara spårlöst försvunna och bortglömda, som om de aldrig hade existerat".