Här kan man läsa om "Familjen Annorlunda", som bor i Göteborg, i kollektivet Raspen. Det är uppkallat efter Jan-Carl Raspe. Journalisten som har skrivit det näpna reportaget om familjen Annorlundas jättelika våning meddelar storögt: "Kollektivet döptes till Raspen och förklaringen sitter på kylskåpsdörren. En tidningsbild på Jan-Carl Raspe, en av medlemmarna i den tyska så kallade Bader-Meinhofgruppen." I kollektivet ifråga ingår idéhistorikerna Edda Manga och Partricia Lorenzoni. Ingen av dem tycks ha haft några som helst problem med att komma till tals i svensk offentlighet som akademiker och kulturskribenter.
En annan samtida svensk idéhistoriker heter Pia Laskar. Hon dömdes på 1970-talet till ett flerårigt fängelsestraff för inblandning i den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon. Laskar har därefter ägnat sig åt fortsatt politisk aktivism, vilket inte har hindrat henne från att publicera sig, till exempel i LO-finansierade vänstertidskriften Arena.
Edda Manga heter, som sagt, en av dem som bor i kollektivet Raspen. Hon är gift med Mattias Gardell, som är professor i religionsvetenskap och återkommande skribent i LO-finansierade Aftonbladet. I en intervju i syndikalistiska Arbetaren säger han: "Den stora islamistiska huvudfåran, med organisationer som muslimska brödraskapet, palestinska Hamas och FIS i Algeriet, kan på det strategiska planet betraktas som en sorts muslimska socialdemokrater."
Man kan naturligtvis undra hur det kan komma sig att personer med vänstersympatier som uttrycker sympatier med, har personliga kopplingar till eller bara koketterar med sitt intresse för terrorister och terrororganisationer inte har några som helst problem med att bjudas in till tv-soffor i egenskap av auktoriteter; eller med att undervisa vid svenska universitet; eller med att sprida sina åsikter via tidningar, tidskrifter och böcker som ges ut på stora, prestigeförlag och därmed når en stor del av befolkningen.
Svaret är att det beror på att vi lever i en demokrati, där vi värdesätter åsiktspluralism och där vi ser en poäng med att även de mest bisarra åsikter kan få uttryckas. Inom universitetsväsendet har man den sunda principen att även tvivelaktiga synpunkter och teorier bör få formuleras och prövas. Har man ett förtroende för meningsproduktionen, det kritiska tänkandet och den intellektuella kapaciteten i ett samhälle, kan man överlåta åt studenter, tidningsläsare och folk i gemen att själva ta ställning till de idéer som formuleras.
Och saken är den, att detta har visat sig fungera rätt bra. När personer med åsikter som dem som Mattias Gardell, Edda Manga eller Pia Laskar har bildat politiska partier har dessa sällan fått ett väljarstöd på mer än några promille.
Nu har det så i Norge dykt upp en besynnerlig skvader till terrorist som påstår sig vara kristen, konservativ, frimurare och Word of Warcraft-spelare. Hans agerande tyder dock på att han inte har förstått kärnan i vare sig konservatismen eller kristendomen. Han tillhör uppenbarligen ingen kristen församling och säger sig i sitt manifest inte tro på Gud. Han tror däremot på terrorn, våldet och revolutionen som politiska instrument och är utopist - vilket på punkt efter punkt visar att han inte heller har förstått grundidéerna i det konservativa tänkandet.
Huruvida han är typisk för frimureriet eller World of Warcraft-spelandet är jag dock inte kvalificerad att avgöra. Men utifrån hans manifest kan jag konstatera att den högerradikala, paneuropeiska tempelriddarorden som han säger sig tillhöra hade fler gradbeteckningar än den har medlemmar och att hans terroraktion är uppbyggd med olika nivåer, precis som i ett dataspel - till och med med en avslutande bonusuppgift, som det var blott fem procents chans att klara (även om jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå vad procentsatserna egentligen grundar sig på).
Nåväl: jag har ikväll roat mig med att titta runt bland en del högerrradikala svenska bloggar och nätforum för att bilda mig en uppfattning av i vilken mån vår norske, bordellbesökande och anabolstinne tempelriddare har rekryterat några adepter. Dock har jag inte någonstans, än så länge, kunnat se några som helst sympatiyttringar för denne aparte frimurar-terrorist, som att döma av sitt manifest räknar med att gå till historien som härförare av en ny revolution (även om jag naturligtvis inser att han därvidlag räknar med lite längre tidsperspektiv än ett par dagar). Det tycks hur som helst än så länge råda ett unisont avståndstagande, bland etablerade opinionsbidare och akademiker inom det liberala och konservativa lägren såväl som bland anonyma nätskribenter på högerkanten - vare sig de kallar sig identitärer, kommunitärer eller libertarianer.
Det tycks kort sagt vara väldigt långt till de där idolbilderna på kylskåp i Breiviks-kollektiv där högerradikala idéhistoriker struttar omkring i 200 kvaratmeterstora paradlägenheter i centrala Göteborg.
Däremot börjar det bli desto vanligare med svenska opinionsbildare som ser framväxten av en gestalt som Behring Breivik som en varningssignal om att vi bör bli mer restriktiva med vilka åsikter som får komma till tals i offentligheten. Man kunde då naturligtvis inbilla sig att det som vi borde se upp med är just den sorts opinionsbildare som döper sina bostäder efter terrorister och liknar terrororganisationer vid svenska socialdemokrater.
Men så är nu inte fallet, utan det vi bör se upp med anses vara just motsatsen. Den forne socialdemokratiska kulturministern Bengt Göransson går till exempel i dagens Expressen ut och meddelar att vi bör hitta ett system för att upptäcka "oroande symptom" på den sorts tänkande som inte är "politiskt korrekt". Inte för att detta skulle kunna hindra terrorattentat utan snarare - ja, som ett självändamål...
Med tanke på att man med ordet "politiskt korrrekt" tänkande vanligtvis avser just den sorts åsikter som man finner bakom de lyckta dörrarna i kollektivet Raspen (eller hos Pia Laskar eller hos Mattias Gardell), tycks Bengt Göransson hamna i en prekär situation. Den fråga som man skulle vilja ha svar på är varför han vill inrätta ett system för att upptäcka och komma till rätta med den sorts tänkande som är kritiskt till de politiskt korrekta åsikter som vi finner hos Edda Manga, Mattias Gardell och Pia Laskar.
Varför är det kort sagt mer problematiskt med kritiker av människor som döper sina kollektiv efter västtyska terrorister än med människor som döper sina kollektiv efter västtyska terrorister? Varför ska inte kritikerna av Edda Manga, Mattias Gardell och Pia Laskar ha samma rätt att komma till tals som Edda Manga, Mattias Gardell och Pia Laskar? Det är de frågor som man skulle vila ha svar på av Anders Lindberg och Bengt Göransson - liksom av många andra av de svenska opinionsbildare som tagit den norska tragedin som förevändning för att försöka likrikta det svenska debattklimatet och spy ut sitt hat mot oliktänkande.