Få har noterat de många paralleller som finns mellan den norske terroristen i Oslo och den islamistiska terroristen i Stockholm.
I bägge fallen handlar det om individer som uppfattar sig som martyrer och ståndaktiga krigare i ett krig som man hoppas kan komma att rädda världen. I båda fallen ser man sig som utstött ur samhällsgemenskapen. Man anser sig ha det mediala etablissemanget emot sig, vilket styrks genom hänvisning till diverse obskyra källor av anonyma författare på nätet i norrmannens fall, till den sorts teorier som framförs i verk av Mattias Gardell, Andreas Malm och Lisa Bjurwald i de islamisternas fall.
I bägge fallen är upprinnelsen till det stora krig som man anser sig delta i, en upplevelse av västvärldens totala förfall. De religiösa företrädarna anses ha förlorat kontakten med urkällorna. I båda fallen ägnas stor energi åt att diskutera det sexuella förfallet, vilket man reagerar emot genom att propagera för en återgång till en mer asketisk livsföring. Den västliga, liberala livsstilen anses fördärvlig. Kvinnor bör i båda fallen, anses det, företrädesvis ägna sig åt barnafödande.
Medierna uppfattas för båda som manipulerade och i händerna på de liberala makthavare som hädar den egna kulturen, i norrmannens fall nationen, i islamisternas fall Islam. I bägge fallen slåss man för att den egna kulturen skall förbli obefläckad från yttre impulser. Islamisten vill att islam skall hållas ren från västligt liberalt inflytande; norrmannens hoppas att den norska kulturen skall hållas ren från muslimskt inflytande. I bägge fallen kombineras idéerna om att hålla den egna kulturen obefläckad med en utpräglat rasistisk agenda: i det ena fallet rörande muslimer; i det andra fallet rörande judar.
När det gäller de förklaringar till fanatismen som florerar i media, kan huvudsakligen två hypoteser urskiljas.
1. Fanatismen anses sprungen ur missförhållanden i västvärlden. Islamisternas reaktioner beror på att muslimer förtrycks. Högerextremistisk terrorism beror på att högerextremistiska åsikter undertrycks i samhället. Terroristerna anses stötas ut ur samhällsgemenskapen med följd att terroraktionerna är deras enda sätt att göra sin stämma hörd. Denna sorts åsikter har för islamisternas del torgförts av till exempel Per Wirtén i Expressen. I den norske terroristens fall har denna ståndpunkt framförts av Sverigedemokraten Erik Hellsborn, dock utan stöd i SD-partiet i övrigt.
2. Terrorism handlar om en intellektuell övertygelse hos förhållandevis välanpassade människor, vilka agerar utifrån en politisk övertygelse om att våldet kan skaka om samhället på ett sådant sätt att folk i övrigt vaknar upp ur sin dvala och befrias från sina falska medvetanden? Detta är min egen åsikt, vilken stöds av det faktum att terroristerna ofta är anmärkningsvärt välintegrerade i samhället och föga representativa för de förtryckta grupper utan talan, som de säger sig representera.
De sätt på vilka vi förklarar fanatismen, påverkar hur vi anser att fanatismen bör bekämpas. Också här kan urskiljas huvudsakligen två vägar.
Linje ett: det ligger någonting i fanatikerns förklaring. Fanatikerns känsla av att vara förtryckt stämmer. De som bör lastas för fanatikerns brott är därför inte bara fanatikern själv utan också det samhälle som genom att förtrycka människor med fanatikernas åsikter har skapat grogrund för fanatismen. Vi bör öka samhällets grad av tolerans gentemot människor som delar fanatikerns grundläggande värderingar, för att på så vis inkludera den presumtiva fanatikern i samhället och därigenom hindra att den presumtive fanatikern blir en verklig fanatiker och slutligen terrorist. Detta är en åsikt som i islamisternas fall regelmässigt framförs av Jan Guillou och debattörer som verkar i hans anda. Jag har ännu inte hört någon som från högerhåll har framfört denna åsikt i fallet med den norska terroristen. Men jag är tacksam om kommentatorer kan upplysa och eventuellt korrigera mig på denna punkt.
Linje två: fanatikern har gjort ett politiskt ställningstagande och valt att uppfatta världen utifrån en extremistisk ideologi. Fanatikern hade lika gärna kunnat göra ett annat val. Genom att kritisera det ideologiska fundament som fanatikerns världsbild bygger på kan vi förhoppningsvis komma till rätta med fanatismen. Vi kommer därför ingenstans genom att öka toleransen gentemot människor med fanatikerns åsikter utan tvärtom genom att tydligt ta avstånd från deras världsbilder.
Utifrån detta kan tre attityder destilleras fram rörande hur opinionsbildningen i samhället ska ske med utgångspunkt i just förhållandet till politisk fanatism, aktivism och terrorism.
1. Den hårda attityden. Man ser det som problematiskt att vissa människor delar vissa inslag i fanatikerns världsbild. Själv delar jag till exempel islamistens beskrivning av att det finns rasism gentemot muslimer. Men jag anser inte att denna rasism är så omfattande som islamisten hävdar. Jag delar likaledes högerextremistens beskrivning av att det finns en vänsterliberal dominans i media som försvårar för konservativa debattörer att göra sina röster hörda. Men jag anser inte att denna dominans är lika enkelriktad och omfattande som högerextremisten.
Bekämpas terrorism då bäst genom att vi tydligt markerar mot de människor som delar vissa inslag i fanatikernas världsbilder? Bekämpas terrorism genom att man försöker komma till rätta med dem som delar högerextremistens bild av att det finns problem med integrationsdebatten och problem med islamisters kvinnosyn och rasism? Bekämpas islamistisk terrorism genom att man försöker komma till rätta med dem som delar islamistens muslimska tro? Genom att man försöker komma till rätta med alla dem som anser att det finns rasism mot muslimer?
Vissa anser uppenbarligen det: Bengt Göransson, Petter Larsson och Anders Lindberg har i dagarna skrivit texter som ligger i linje med denna ståndpunkt. En hel del högerextremister anser likaledes att muslimer bör kastas ut ur landet för att vi därigenom ska kunna komma till rätta med islamistisk terrorism. Sverigedemokraterna hämtar näring ur denna sorts reaktioner men torgför mig veterligen inte dessa åsikter. Som företrädare för den ”hårda linjen” kan man konstatera att Göransson och Lindberg är av samma åsikt som högerextremister till höger om SD. Den nu aktuelle norske terroristen hyser uppenbarligen härvidlag samma ständpunkt som Anders Lindberg och Bengt Göransson.
Den hårda vägen ter sig hursomhelst problematisk därför att den får som konsekvens att de enda som kan delta i det offentliga samtalet är några prudentliga folkpartister som aldrig någonsin har hyst en åsikt som inte är helt i enlighet med den representativa demokratin.
2. Mellanvägen. Man kan hävda att det bör införas restriktioner för personer som delar eller uttrycker sympati med fanatikerna. Kanske bör människor som på ett eller annat sätt ger uttryck för en positiv syn på olika terrororganisationer eller enskilda terrorister stängas ute från den offentliga debatten? Kanske bör de i sina roller som opinionsbildare inte uppbära lön eller bidrag från staten? Men ändå ha möjlighet att ge uttryck för sina åsikter utan att drabbas av repressalier.
Vilka anser att det är ok att människor som uttryckligen sympatiserar med den nu aktuelle norske terroristen får anställas på SVT, bjudas in till paneldiskussioner i SR, uppbära anställning som undervisande professor på ett universitet? Knappast någon!
Icke desto mindre är även denna attityd svår att leva upp till. Det skulle innebära att till exempel Mattias Gardell och Andreas Malm (som uttryckt sympatier för terrororganisationerna Hamas och Hizbollah) inte får möjlighet att delta i SVT, inte behålla sina tjänster på universitetet. Det skulle innebära att terroristen Leila Khaled inte skulle kunna bjudas in av konstnärsorganisationen IASPIS. Och så vidare.
Vilka anser att det är ok att människor som uttryckligen sympatiserar med Hamas får anställas på SVT, bjudas in till paneldiskussioner i SR, uppbära anställning som undervisande professorer på ett universitet? I princip alla!
Mellanvägen tycks alltså svår att fullfölja utifrån nuvarande förutsättningar.
3. Den mjuka attityden. Här reagerar man endast mot våldsutövningen som sådan. Man ser till att hårt straffa dem som begår terrorbrott. Repressalierna bör vara hårda även mot dem som planerar terrorbrott. Medan vi däremot visar överseende med dem som uttrycker sympatier med fanatikerna.
Detta innebär att vi tillåter folk att gå omkring i nazistuniform. Vi tillåter folk att gå omkring i burka. Vi tillåter folk att gå omkring med Che Guevara t-shirts. Vi tillåter folk som är stalinister att arbeta på våra teatrar. Vi låter bildade och välformulerade identitärer från sajten motpol.nu skriva på våra kultursidor. Vi bjuder in representanter för fanatiska promillepartier som Fi och Nationalsocialisterna till morgonsoffor i TV. Sverigedemokrater deltar i nyhetspaneler. Förintelseförnekare undervisar i samhällskunskap på gymnasier. Vänsterpartister leder tv-program och är tidnings-, radio- och tv-chefer. Trotskister och högerextremistiska tempelriddare är krönikörer i våra dagstidningar samt recenserar techno-musik och on line-spel i Dagens Nyheter.
Inte heller detta alternativ torde för speciellt många framstå som heltigenom eftersträvandsvärt.
Konsekvenserna av detta kan sammanfattas på följande sätt:
Väljer vi väg nummer ett, får vi räkna med att svensk offentlighet kommer att utgöras av ett tiotal prudentliga folkpartister som vare sig är religiösa eller monarkister och som vid tio års ålder kunde Herbert Tingstens memoarer utantill.
Väljer vi väg två, skull den kunna modifieras till åsikten att att svensk offentlighet bör bestå av människor som huvudsakligen representerar det åsiktsraster som finns i MP, M, FP, C, SAP, och KD. Riksdagspartier med bakgrund i totalitära ideologier som SD och V utesluts. Sympatisörer med andra extremistiska grupper får föra en marginaliserad tillvaro på olika närforum, vilket då alltså även bör gälla en stor del av den sorts kulturskribenter som i dagsläget skriver på exempelvis Aftonbladets kultursidor.
Väljer vi väg tre så får vi räkna med ett debattklimat där det uttrycks rasistiska åsikter, där det förekommer rikligt med opinionsbildare som hyser antidemokratiska åsikter, debattörer som vill störta det nuvarande samhället, som förespråkar revolution och så vidare.
Vilken väg vi än väljer, får vi ett debattklimat som skiljer sig avsevärt från det nuvarande. Men jag medger att det inte är ett lätt val. Hur vi än väljer har det emellertid fördelen att det till skillnad från idag rymmer ett rätt stort mått av konsekvens, vilket inte ter sig helt oväsentligt med tanke på de många överensstämmelser som vi inledningsvis kunde konstatera mellan islamistisk och högerextremistisk terrorism.