Idag bemöter jag i Expressen Patricia Lorenzoni, känd från kollektivet Raspen. Mina synpunkte i det ärendet känns relevanta även när det gäller de aktuella upploppen i London, vilka diskuteras i en artikel på DN:s kulturuppslag idag, där våldet på Londons gator förklaras med utgångspunkt i vänsterns nya bibel: "Jämlikhetsanden". Våldet, får vi veta, kan inte förstås utan att det sätts i samband med David Camerons politik sådan den beskrivs av "Jämlikhetsandens" författare Richard Wilkinson och Kate Pickett. Våldet "sker mot en bakgrund av brutala nedskärningar och framtvingade åtstramningsåtgärder". Regeringen sägs spela ett högt spel, eftersom de vet att en sådan politik "löper risken att tända massoroligheter av en omfattning vi inte har sett sedan tidigt 1900-tal".
Liksom i mycket av rapporteringen från London uppfattas oroligheterna alltså som en konsekvens av den frustration som människor i gemen känner inför ett samhälle "där de rikaste 10 procenten nu har det 100 gånger bättre ställt än de fattigaste".
Problemen med de här resonemangen är naturligtvis att man uppfattar våldsverkarna som representativa för folket; och våldet som en självklar konsekvens av frustration. Våldsverkarna är på samma sätt som Anders Breivik blott representativa för sig själva och för en urartad politisk ideologi som ser våldet som ett självklart sätt att påverka samhället. Som tur är delas inte denna politiska syn av frustrerarde människor i gemen, vilka ser de gängse demokratiska processerna som det självklara sättet att komma till rätta med sin frustration.
Man kan undra hur man på DN Kultur skulle ställa sig till om de ekonomer som är verksamma vid Ludwig von Mises-Institutet skulle gå ut och bränna bilar i frustration över att man i Västvärlden har fört en konsumistisk lågräntepolitik, vilket har lett fram till den kris där vi befinner oss idag.