Ett brutalt terrordåd begås i Norge. På detta kan man reagera på åtminstone två sätt. Man kan strunta i det; se det som en engångshändelse; ett dåd utfört av en ensam galning och därmed som något som svårligen kan gå att förhindra i framtiden och att vi därför inte behöver bry oss nämnvärt om att vidta några åtgärder. Eller så kan vi välja att relatera dådet till en större kontext och med utgångspunkt i denna kontext försöka vidta åtgärder för att hindra framtida terrordåd.
För den som väljer det andra alternativet kan i sin tur åtminstone två ytterligare alternativ urskiljas:
1. Dådet kan fungera som ögonöppnare för terrorismen mitt ibland oss. Ögonöppnare för att terrorister inte bara frodas i islamistiska grupper utan också bland höger- och vänsterextremister. En bra början för att stävja terrorism kan då vara att undersöka var i det offentliga livet som det finns människor som förespråkar politiskt våld: som tillhör eller har tillhört terrornätverk eller som uttrycker stöd för terrorister. Man kan spåra upp den sortens människor och ifrågasätta vad de har i offentligheten att göra. Eller i alla fall fråga sig vilka konsekvenser som deras opinionsbildande verksamhet kan få för samhället på sikt. Vilket alltså gäller både höger- och vänsterextremister.
2. Dådet kan ge upphov till att vi börjar ifrågasätta alla människor som på något sätt delar en eller annan idé med en terrorist. I konsekvensens namn bör det perspektivet leda till ett ifrågasättande av socialdemokrater som med Röda Arme-fraktionen ser klassperspektivet som viktigt i samhällsanalysen; av muslimer som med islamister delar tron på Islam; av feminister som med Valeris Solanas delar den feministiska samhällsanalysen, av liberaler som med Anders Breivik delar uppfattningen att frågan om integration borde kunna diskuteras offentligt. Och så vidare. Kanske även av frimurare, palestinier, Andy Warhol-kritiker, colombianska bönder och så vidare?
I svensk offentlighet är det uppenbarligen det andra av dessa två sistnämnda alternativ som har fått det största genomslaget i dagsläget. Det vore onekligen intressant att försöka göra sig en bild av varför det råder en sådan massiv enighet om att just det alternativet anses vara det mest fruktbara. Och omvänt: varför alternativ 1 inte framstår som attraktivt eller intressant eller fruktbart.
Eller mer drastiskt uttryckt: varför ägnar man sig inte åt att hellre kritisera tonläget hos terrorismförespråkare än att diskutera tonläget i kommentarsfält?