Det finns anledning att dröja en smula vid den fråga som ställdes i det förra blogginlägget: Varför ägnar man sig i svensk offentlighet åt att hellre diskutera tonläget i kommentarsfält än att diskutera tonläget hos och de åsikter som förs fram av terrorism-sympatisörer i svensk offentlighet?
När det gäller frågan om kommentarsfält så kan jag bidra med ett urval av de invektiv som har använts av vänsterdebattörer för att beskriva mig under årens lopp: "ärkereaktionär", "nyliberal", "mörkblå", "stockkonservativ", "galen", "konspirationsteoretiker", "dyngspridare", "giftspridare", "högerreaktionär", "feministätare". Jag har förknippats med "okoberfester", "punschverandor", "stärkkragar", "USA:s kristna höger"; jag har jämförts med såväl nazister som fascister; fått höra att jag är "obehaglig", "argsint", "gubbig", "grälsjuk", "gnällig", "kvinnohatare". Och så vidare...
Från extremhögerns håll har jag beskrivits som ett "bloggmongo", som ett "akademiskt fnask", som "cynisk", "sionistlakej", "medelmåtta", "svenskhatare", "ryggradslös medlöpare", "degenererad", "medelålders Dressman-fjant", "hyena", "kulturmarxistisk konservativ", "som någon som fullständigt tappat vettet och fått rabies"; som deltagare i en "akademisk herrklubb", som tillhörande ett "akademiskt pack", "den tjattrande klassen", "salongshögern". Bara för att ta ett litet smakprov.
Själv har jag inte gjort så stor sak av detta och vill definitivt inte framställa mig själv som någon sorts martyr. Jag ser snarst invektiven och epiteten som en konsekvens av ordstävet "den som ger sig in i leken...".
Dock kan det vara relevant att fästa uppmärksamheten på ett förga diskuterat förhållande när det gäller invektiven: de som härrör från "vänsterhåll" är inte publicerade i kommentarsfält utan i svenska dagstidningar, som når hundratusentals läsare och har passerat förbi ett antal redaktörers argusblickar. De som härrör från högerrhåll må vara en smula grövre och en smula mer kränkande, men de når trots allt "bara" ett hundratals läsare på bloggforum som Motpol och diskussionsforum som Flashback.
Därför kan den inledande frågan utvidgas. Dessa debattörer med Ola Larsmo och Lena Sundström i spetsen som nu upprörs över tonläget i kommentarsfält på nätet: Varför har de aldrig reagerat över invektiven och de förklenande epiteten som har kännetecknat den offentliga debatten i svensk dagspress under decennium efter decennium?
Ett svar skulle kunna vara att epiteten från vänsterhåll inte har något med terrorism att göra. Men det har de. Epiteten och invektiven ovan är formulerade i en kontext och utifrån ett perspektiv där man ser liberalkonservativa åsikter som betydligt mer problematiska än den typ av åsikter som förs fram av terroristromantiker och -sympatisörer som Dror Feiler och Edda Manga.