Riksdagsmannen Jan Ericson, ledamot i Utbildningsutskottet, skriver på sin blogg att han ska fortsätta att gräva i frågan om Göteborgs universitets samröre med Göteborgs Queerinstitut. Han är skeptisk till att skattemedel går till verksamheter som är uttalat antidemokratiska och revolutionära.
Den som är intresserad av sistnämnda fråga kan också fundera över varför staten i år bidrar med 350 000 kronor till Clandestinofestivalen (Kulturföreningen BwC / Bwana Club), liksom Queerinstitutet förlagt till Göteborg. Liksom Queerinstitutet har man därtill samarbetat med Institutionen för kulturstudier vid Göteborgs universitet (till exempel 2004).
Så här kan det låta på Clandestinoinstitutets hemsida:
"Vårt motstånd måste innefatta ett självmedvetet arbete med dominanta och normativa diskurser och representationer samt ett aktivt skapande av oppositionella analytiska och kulturella utrymmen. Ett slumpmässigt och isolerat motstånd är givetvis inte lika effektivt som ett motstånd som mobiliseras genom systematiskt politiserade undervisningspraktiker."
Tittar man på listan över föreläsare under årens lopp kan man notera en hög representation av boende på kollektivet Raspen i Göreborg, uppkallat efter Baader-Meinhof-terroristen Jan Carl Raspe. Man kan också notera en närmast total samstämmighet mellan utbudet av svenska föreläsare vid festivalens akademiska delar och passagerarlistan på Ship to Gaza. 2008 ägnades den akademiska delen av festivalen föga förvånande åt att under Mattias Gardells eminenta ledning diskutera terrorlagstiftning och säkerhetspolisiära arbetsmetoder efter 11 september 2011.
En annan av årets talare var enligt programmet Jonathan Pye, dömd till flerårigt fängelsestraff efter Göteborgskravallerna, men också för en andra brott med politiska kopplingar (till exempel upplopp i Tyskland). I Arbetaren säger han i en intervju från juni i år: "Jag har inte lagt något bakom mig och i stort ångrar jag heller ingenting." Och i en intervju i anarkisternas tidning Yelah säger han 2006: "I andra länder finns ett starkt motstånd mot försämringar. Här är vi så socialdemokratiska och milda. Göteborgsdomarna kan ses som kulmen på en utveckling där man försökt tiga bort vänsterns utveckling mot mer aktivism. Efter Göteborg försökte man med hård repression stoppa den utvecklingen. Men jag hoppas verkligen att det kommer igång nu igen med osynliga partiet och allt och att vi får igång någon sorts vänsterpolitik igen så vi kan gå vidare och lägga GBG2001 till anallerna". Enligt denne facebooksida deltog Pye den 10 juni i år alltså i en paneldebatt vid festivalen, ledd av ingen mindre än vår allas Edda Manga (boende i kollektivet.. ja ni vet...).
Det kan vara på sin plats att påpeka att jag inte har någonting emot festivaler med aldrig så många revolutionära hiphopare och professorer från USA som, trots att de är verksamma vid elituniversitet, titulerar sig "politiska aktivister". Nej, det som jag undrar över är varför den nuvarande, borgerliga regeringen anser att just denna sorts subversiv verksamhet bör ha staligt stöd. (Räknar man samman stödet till festivalen med stödet till den närmast incestuösa samarbetspartnern, tidskriften Glänta, som 2011 fick 700 000 kronor, så inser man att det totala beloppet av statliga medel uppgår till över en miljon kronor på ett år. Därmed icke inräknat utgivningsstöd till bokförlaget Gläntas bokutgivning. Därmed icke heller inräknat de löner som betalas ut till de svenska samhällsomstörtarna i form av professors-, forskar- och lektorslöner från svenska universitet.
Man kan bara hoppas att Jan Ericsons initiativ ska kunna få konsekvenser. Efter det norska terrordådet är det viktigt att samhället tar krafttag mot de grupper både till höger och till vänster som förespråkar våld, revolution och utomparlaramentariska metoder. Inom betydande delar av kulturvänstern försöker man nu skuldbelägga den ena demokratiska organisationen eller tidskriften efter den andra. Syftet tycks rätt uppenbart: att flytta uppmärksamheten bort från de höger- och vänsterextremister som SÄPO måste hårdbevaka. I den processen är det viktigt att hålla sig nykter och skilja mellan personer som Jonathan Pye och Paulina Neuding. Det låter som en självklarhet, men att det inte är det, säger dessvärre väldigt mycket om det svenska samtalsklimatet.