I Flamman intervjuas Andreas Malm om islamofobin. Liksom Torsten Kälvemark anser Flammans skribent att det norska terrordådet bevisar hur rätt Andreas Malm hade i sina teorier om svensk islamofobi. Logiken är väl i det avseendet knappast speciellt imponerande utan snarast i paritet med påståenden om att stalinismens skräckvälde bevisar att många nazister hade rätt. Men om man nu bortser från de logiska krumsprången hos Kälvemark och Flamman-journalisten Ekim Caglar kan man notera att Axess återigen tas som exempel på samma slags hat mot muslimer som motiverade Anders Behring Breivik att mörda socialdemokratiska ungdomar.
"Islamofobin är inte en del av den borgerliga mittfåran, men uttryckssätten kan vara svåra att skilja dem åt. Malm letar upp ett exemplar av tidskriften Axess från april 2009 och bläddrar fram bilder där beslöjade kvinnor kontrasteras mot mer västerländskt inspirerade.
– Den ljusa polen symboliseras av svenska kvinnor och de andra är, som i Sverigedemokraternas valreklam, en grupp kvinnor i niqab som jagar ikapp en gammal kvinna bakifrån. Muslimerna är som en motpol till allt fritt, tolkar Malm."
Notera att inte ett enda citat anförs som stöd för åsikten om Axess som islamofobisk. På samma sätt som när Axess senaste nummer om multikulturalism (nr 5, 2011) har kritiserats i media, hänvisar Malm till heltigenom diffusa analyser av bildmaterialet. Varför? Givetvis därför att det inte finns en enda mening som kan anföras som stöd för åsikten att tidskriften ger uttryck åt islamofobi. Torsten Kälvemark går i sin osaklighet i Aftonbladet så långt som att hänvisa till min kritik av hans ovederhäftiga utfall mot Axess redaktion för flera år sedan. Kälvemark menar att denna kritik i sig är ett "bevis" för att jag är mer eller mindre medskyldig till ett terrorbrott. (Man kan misstänka att den underliggande tankefiguren är att varje person som kritiserar en så pass obestridligt fin och god människa som Torsten Kälvemark rimligtvis måste vara en potentiell terrorist och därmed en säkerhetsrisk som bör låsas in bakom lås och bom). Alltmedan Malm alltså som stöd för samma synpunkt anför att vi i Axess har publicerat bilder på beslöjade kvinnor. Med den logiken är givetvis varenda tidning i Sverige islamofobisk och därmed på något diffust sätt medskyldig till Anders Breiviks brott.
Så varför denna monomana upptagenhet vid Axess? Kan någon förklara det?
Kanske kan det, för den som vill få svar på den frågan, vara nödvändigt att blott för ett ögonblick byta fokus och rikta blicken mot en annan tidning, nämligen den tidning där kritiken mot Axess denna gång formuleras: Flamman. Vad är det egentligen för tidning?
Jo, Flamman hette tidigare Norskensflamman, och drev länge en Moskvatrogen linje. När Vänsterpartiet kastade ut sina mest Sovjetpanegyriska medlemmarna i mitten av 1970-talet, vilka bildade det lilla Moskvalojala partiet APK, följde Flamman med och blev det nya Sovjetlojala partiets publicistiska organ. Den Sovjetlojala linjen fortsatte ända till 1990 då tidningen bröt med Sovjetunionen. Flamman var med andra ord lojal till Stalinismen och Sovjetkommunismen ända fram till Sovjetunionens sammanbrott och brytning med kommunismen.
Flamman gav alltså under decennium efter decennium sitt uttryckliga stöd till en regim som systematiskt mördade miljontals mäniskor, som sände folk till arbetsläger för att de var födda i fel klass, som torterade folk för att de läste "fel" böcker eller berättade roliga historier med "felaktiga" poänger, som systematiskt avrättade folk för att de ansågs vara rasister och klassförrädare, som spärrade in folk på mentalsjukhus för att de trodde att kapitalismen var ett mer effektivt ekonomiskt system än kommunismen. Och så vidare.
Flamman stod på den sovjetiska armens sida under finska vinterkriget. Mot det finska folket. Flamman hyllade Stalin - en av vår tids mest ohyggliga massmördare.
Men i vår tids allt märkligare medieklimat anför Torsten Kälvemark på sin blogg det som en väldigt besvärande omständighet att vi på Axess har tagit parti för kulturkonservatism, att vi har kritiserat multikulturalism och att vi har vänt oss mot ensidighetheten i den svenska kritiken mot staten Israel. Det vill säga att vi har tagit parti för bildning, har velat slå ett slag för (den internationella) kulturtraditionen, talat positivt om Mellanösterns enda demokrati, samt är motståndare till att man ser människor som kollektiva varelser på basis av etniskt ursprung och inte som fria individer. Detta pekar Torsten Kälvemark ut som besvärande likheter mellan tidskriften Axess, dess redaktion och en förvirrad norsk massmördare.
Det är, kort sagt, bra att vi äntligen får veta vad som går an och inte går an i Sverige, anno 2011.