Tio år efter elfte september kan man konstatera att al-Qaidas taktik ändå har lyckats på flera avgörande punkter.
SVT har haft sändningar hela dagen och vid varje tillfälle som jag har tagit del av de i Sverige gjorda intervjuerna, har samtalet kretsat kring hur hemskt USA har betett sig efter angreppen mot New York och Pentagon. Inte vid ett enda tillfälle har jag hört en diskussion om islamism och hur vi ska undvika islamistisk terror. Kanske beror detta på att begreppet islamofobi har kopplat ett allt starkare grepp kring det svenska samhället. Den tesen bekräftas i så fall av att sista gästen under sändningen var Jan Guillou, som vid tiden för attacken utmärkte sig med att vägra delta i en tyst minut för offren. DEtta efter att Mona Sahlin var inbjuden för att berätta hur hon dagen efter attentatet besökte en moské för att uttrycka sin sympati med svenska muslimer. (Tankeexperimentet att applicera denna sorts programidé på en minnessändning om Utöya känns bara alltför lättköpt för att ens nämnas.)
Så visst har det hänt någonting under dessa tio år. USA och deras allierade tycks visserligen ha desarmerat al-Qaida väsentligt. Och överhuvudtaget lyckats avvärja flera planerade terroratteentat från islamister. Men samtidigt har motsättningar skärpts. Irak- och Afghanistan-krigen har bidragit till att USA:s statsfinanser gröpts ur. Den som försvarar västvärldens värderingar har i allt högre grad kommit att karakeriseras som högerpopulist. Kritik mot islamister har åtminstone i Sverige försetts med en allmänt accepterad sjukdomsbeteckning, vilken numera i allt högre grad kommit att omfatta även människor som tar Israels parti i Mellanösternfrågan. Antisemitismen kan därmed breda ut sig mer oproblematiskt vilket iockså är fallet.
Tio år efter terrordåden den elfte september 2001 och några månader efter terrordåden i Norge tycks samtalsklimatet i Sverige helt förgiftat på grund av den motreaktion mot det amerikanska kriget mot terrorn som har mobiliserats under det senaste decenniet. I ledaren i senaste numret av tidskriften Arena skriver Devrim Mavi:
"Högerns motstånd mot mångkulturen har vuxit efter den 11 september. (---) Sverige är det inte bara SD som står för den hårda samtalstonen. Tankesmedjan Timbro, tidskrifter som Axess och Svenska Dagbladets ledarsida har visat något som snarare kan liknas vid en besatthet av islam, muslimer och mångkultur. SvD:s ledarskribent Per Gudmundson pekar ut ”invandrarmän” för att vara brottsbenägna och uppmanar oss att prata om det. Axess gör temanummer där multikultur döms ut och åsikter om ”massinvandring” normaliseras.
Genom en påhittad uppdelning mellan mångkultur och multikulturalism – där den senare beskrivs som en statlig ideologi som inte har ställt tillräckligt med krav på invandrarna och som ”stänger in människor i separata enklaver” – vill Axess stärka den nationella gemenskapen. Det är inte att vara invandrarfientlig, hävdar de. Men deras trovärdighet är obefintlig när de vägrar nämna rasism, högerextremism och växande ekonomiska klyftor som allvarliga samhällsproblem. Eller när de låtsas som om diskriminering inte existerar."
När det öppna samhället drabbas av terrordåd kan det ju vara en bra idé att slå vakt om det öppna samhället genom att föra just en öppen diskussion, där man lyssnar på varandra och bemöter argument sakligt.
När det gäller Mavis påståenden så kan man enkelt konstatera: under min tid som chefredaktör på Axess har vi haft temanummer om rasism liksom om växande ekonomiska klyftor. Ett tema hette "Rasismer"; ett annat: "Det nya klassamhället". Vi har i nära nog varje nummer artiklar om högerextremism, nazism och fascism. Uppdelningen mellan multikulturalism och mångkulturalism är fullkomligt vedertagen i forskning och delas av de flesta vänsterliberala debattörer - som Kenan Malik.
Den bittra sanningen är att Mavis åsikt om att att det inte skullle föreligga någon skillnad mellan mångkultur och mulitkulturalism delas av högerextremister.
Den elfte september 2011 sörjer vi naturligtvis först och främst offren för flygkapningarna och attackerna mot Twin Towers i USA för exakt tio år sedan. Men det finns också anledning att beklaga det sätt på vilket al-Qaidas attacker likt parasiterande maskar har ätit sig in i samhällskroppen.