Med tanke på Jessica Kempes upptagenhet med att karakterisera sina estetiska meningsmotståndare som nazister, kan det vara av visst intresse att studera hur hon själv förhåller sig till de andra totalitära ideologier som kom att inspirera till massutrotningar under 1900-talet. I dagens DN recenserar hon Nationalmuseums aktuella utställning med Rysslands största realistiska konstnärsrörelse: ”Peredvizjniki” (1870–1923). Bland många förbryllande åsikter (som att "Rysslands socialt engagerade 1800-talskonst har utgjort en blank fläck i den västerländska konsthistorieskrivningen", detta alltså sagt om en konstnärsgrupp vars mest kände företrädare Ilja Repin man genererar 155 träffar när man söker böcker på hans namn på Amazon) fastnar jag framför allt för Kempes påstående om "den återtagna värdighet och stärkta klass- och kulturidentitet som drev det ryska folket att ta makten år 1917".
Vems historieskrivning är det egentligen som Jessica Kempe utgår ifrån här? Man får lätt intrycket av att hon menar att Lenin hade folkets stöd när han genom en statskupp tog makten vid årsskiftet 1917-1918. I själva verket representerade han en politisk rörelse, som trots av avsevärd förlust i valet i november 1917 kom att styra ett land med långt över 100 miljoner invånare. Uttrycket "revolution" myntades av revoltörerna själva, vilka lyckades behålla makten blott genom att initiera en systematisk slakt av alla meningsmotståndare. De som tog makten 1917 var inte "det ryska folket". Det var ett gäng mördare och slaktare. Att Kempe framhärdar i en historieskrivning som man trodde var begrändad till poolen på Hotell Gästis i Varberg, tyder på att hon själv har all anledning att göra rent hus med egna totalitära föreställningar.