Jag var som bekant en av de första att reagera mot #prataomdet-kampanjen. Mina reaktioner och synpunkter kan man ta del av här och här.
Jag blev rätt hårt kritiserad för mina åsikter i frågan, till exempel i denna artikel i SvD. Där framställs #prataomdet som en revolution som fått spridning över hela världen. I SvD-artikeln kan man vidare läsa: "Prata om det är samtidigt noga med att påpeka att de inte är en samlad grupp feminister, något som Johanna Koljonen också betonade i intervjun med BBC World. I samma intervju underströk hon att det inte är en kampanj mot Julian Assange, även om många uppfattar den så."
Nu ser jag att en del information framkommit som visar att kampanjen inte alls var av det slag som det påstås i SvD. Och att det primära syftet inte var att skapa ett forum för kvinnor och män att berätta om sina erfarenheter av sexuella gråzoner. Av diverse Twitter-flöden och skärmdumpar visar det sig istället att #prataomdet-kampanjen initierades i syfte att skapa opinion till förmån för en av de två kvinnor som anklagat Julian Assange för våldtäkt. Initialt var det tänkt att kampanjen skulle ha taggen #tackanna.
Man bestämmer sig dock för att, som det sades, lägga sina respektive berättelser så "nära Assangesituationen" som möjligt. "Utan hennes namn så klart!".
Johanna Koljonen skriver på Twitter: "Vad tror ni följderna skulle vara om jag skrev om det här tex på DN Kultur - eller på debattsidan i en kvällstidning? Jag får om jag vill"; "jag tänker mig att 12 främst kvinnliga skribenter skriver i var sin tidning. Och att bloggosfären hakar på"; "vi skriver var sin artikel med en gemensam tagg av nåt slag. publucerar ca samtidigt. står raka i skitstormen"; "alla lobbar mot sina egna redaktioner och så hjälps vi åt med dem som inte har nån egen".
Elin Grelsson: "Men det är ju ändå Assange som startade detta?”; ”Fem. konspirationer och att vi är säkra på vad som hänt – sånt kommer snackas om i vilket fall”; ”dock viktigt att knyta an till just Assangefallet”; ”ngt har gjort att åtal väckts, folk misstror och hatar på anmälarna misstror, det är allt vi behöver veta."
Man kan naturligtvis fråga sig hur stort medieutrymme de svenska opinionsbildare hade fått som utan att vara insatta i rättsfallet hade velat offentligt ta parti för endera parten i en ännu ej avslutad rättsprocess. Hade Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, SVT, Sveriges Radio och TV4 verkligen upplåtit gigantiska utrymmen åt dessa "tolv" skribenter, om de hade bett att få dryfta sina synpunkter i ett rättsfall som de inte har insyn i? Och är det verkligen förenligt med journalistisk yrkesetik att ägna sig åt den här typen av oförblommerad lobbyverksamhet?
Avståndet till Bjästa är kanske ändå inte så långt som det verkar.