Jag åtog mig att för Harry Martinson-Sällskapets tidning Doris recensera hårdrockbandet Seventh Wonders version på albumet The Great Escape av Martinsons Aniara. Här nedan kan även Axess-bloggens läsare ta del av resultatet. 

Med tanke på att detta med att göra låtar om långväga resor och komplicerade naturvetenskapliga hypoteser redan utmärkte den progressiva hårdrockens galjonsfigurer i den amerikanska gruppen Kansas, är det kanske inte helt förvånande att ett svenskt band i traditionen från just Kansas nu griper sig an Harry Martinsons versepos Aniara. Det sker på den Stockholmsbaserade gruppen Seventh Wonders fjärde CD: The Great Escape (Lion Music).

En hel del vatten har naturligtvis flutit under broarna sedan Kansas 1977 gav ut sitt paradigmatiska album Point of Know Return, med ett fartyg som försvinner iväg mot oändligheten på omslaget samt en låt om ingen mindre än Albert Einstein. Liksom de mest kända efterföljarna i traditionen från det sena 1970-talet (då andra band inom genren lystrade till namn som Rush, Yes och UK), till exempel Dream Theater och Symphony X, utmärks Seventh Wonders musik av stora mått av virtuositet och teknisk perfektion. Låt vara att jag gärna hade hört mindre av 1980-talsepigoneri i Seventh Wonders fall och mer av den sorts samtidsuppdatering av genren som Dream Theater ändå har lyckats med.

Här handlar det alltså om en musikgenre där varje låt tycks kräva ett tiotal taktbyten och där ett CD-album inte är ett fullängdsalbum om det inte rymmer ett episkt, symfoniskt stycke på 30-40 minuter (och då räcker det naturligtvis inte med blott ett tiotal taktbyten). Vi pratar om musik med väldigt höga pretentioner. Arrangemangen imponerar såväl genom att vara sinnrikt uttänkta som genom att vara ekvilibristiskt exekverade. Och textmässigt är inga frågor för stora; inga anspråk för vidlyftiga.

Mot denna bakgrund undrar man väl snarast över varför det dröjde hela fyra decennier innan ett progressivt hårdrockband tog sig an Aniara (vi bör ändå komma ihåg att ett av de största svenska banden inom genren bär namnet Andromeda).

I Seventh Wonders fall sker detta hur som helst med ett drygt 30 minuter långt stycke, som i sin tur är uppdelat i tretton delar – och som episkt sett sträcker sig från det att man stiger ombord på goldondern Aniara och lämnar ett förgiftat jordklot till dess att diktjaget ”skruvar lampan ner och bjuder frid”, vilket i Seventh Wonders version beskrivs på följande sätt: "Now here I stand, my dear, / One heart still beats / I bid you farewell, / the curtain will now descend. / Somewhere in time we were living / - remember us then!"

Men innan goldondern försvinner iväg mot evigheten, hinner den komma ur kurs, dess passagerare sätta sin tillit till miman innan den i sin tur dör, varefter det enda som återstår är att hålla den stora ödsliga tomheten stången medelst diverse mer eller mindre eggande förströelser. Den som har läst Aniara har givetvis inga problem att hänga med i handlingen i denna version. Men den som aldrig har hört talas om miman lär sannolikt bli lite förbryllad, när Martinsons egenartade termer dyker upp utan förklaringar. Samtidigt är detta med att bli förbryllad kanske inte någonting som stör Seventh Wonders lyssnare i onödan. Dessa uppfattar jag nämligen som tillhörande den sympatiska skara människor som gärna konfronteras med sådant som de inte riktigt förstår hur det är utfört och tillkommet.

Det man kan diskutera är naturligtvis huruvida den här sortens hårdrock erbjuder ett optimalt musikaliskt uttryck för en text som Aniara. Från den progressiva hårdrockens sida är det uppenbart att man anser att just denna musikform är synnerligen väl lämpad för att gestalta episka berättelser, gärna med motiv som vetter såväl mot resor som mot filosofiska funderingar och kosmiska visioner. (Yes konceptalbum Tales from a Topographic Ocean talar väl sitt tydliga språk - med inledningsspåret The Revealing Science of God: Dance of the Dawn.)

Detta betyder naturligtvis inte att också det omvända förhållandet råder. Kärlek till just filosofi och kosmologi är som bekant inte alltid besvarad och ömsesidig. Det är med andra ord långt ifrån självklart att episka berättelser med filosofiskt innehåll bäst låter sig framföras musikaliskt med skönklingande stäm- och falsettsång till ackompanjemang av ideliga byten mellan besynnerliga taktarter. Vem vet: kanske passar Aniara sämre att tonsättas och framföras av Seventh än av Stevie Wonder? Den främsta invändningen mot Seventh Wonders skiva är nämligen just att den är tillkommen inom ramen för en musikalisk genre där man sätter den musikaliska ekvilibrismen framför skapandet av stämningar - och frammanandet av känslor.

Snarare än att man som lyssnare erfar mörkret, kylan och tomheten i Aniaras färd genom rymden, kommer man på sig med att fundera över om trummisen har en eller två baskaggar. Vilket naturligtvis inte är ett tecken på att de som framför ”The Great Escape” har gjort ett dåligt jobb, vare sig som kompositörer eller som musiker. Snarare tvärtom. Men det är, som sagt, på gott och på ont.