Det går att resonera både praktiskt och principiellt kring förslaget om villkorat eller temporärt medborgarskap (det som ordföranden i Malmö kommunstyrelse, Ilmar Reepalu fört fram och som Socialdemokraternas rättspolitiske talesman Morgan Johansson stödde för att - under hård intern press - snabbt retirerar). En som gör det är statsvetaren Andras Johansson Heinö. Jag gör det lätt för mig genom att citera från hans blogg:
"Förslaget om villkorat medborgarskap är inte nytt. Det har tidigare lanserats av bland annat Sverigedemokraterna.
Jag tycker att det är ett dåligt förslag. Till att börja med är det ett
beslut som är mycket svårt att verkställa i praktiken - Sverige har
ingen rätt att frånta medborgarskap för människor som därigenom skulle
bli statslösa, Det leder också till svåra avgränsningsdiskussioner
gällande hur länge medborgarskapet ska vara villkorat och i vilka fall
det ska kunna återkallas.
Ett andra motargument är att jag är tveksam till om förslaget verkligen
skulle ha de effekter som Reepalu och Johansson hoppas. Hur stor är den
här gruppen som "håller sig lugna" i några år och sedan börjar begå
mycket grova brott så fort de fått sitt medborgarskap? Och om det nu
finns individer som är beredda att vänta fem år i Sverige på att få begå
brott, varför skulle de då inte kunna vänta ytterligare år tills den
villkorade prövotiden är förbi? Eller hur länge tänker sig Reepalu och
Johansson att de borde vänta? Notera även att de vill koppla förslaget
till att man "relativt snabbt" ska få medborgarskap i första skedet:
well, "relativt sett" är det vad som redan gäller i Sverige, och
sänkningen av de nuvarande gränserna (fem år generellt, fyra år för
statslösa och två år för nordiska medborgare) kan bara bli marginell.
Men det viktigaste motargumentet som jag ser det är att förslaget
uttrycker en instrumentell syn på medborgarskapet som ett redskap som
kan utformas lite hursomhelst, så länge man uppnår högre rangordnade
politiska mål (som i Reepalus exempel en minskad brottslighet).
Själv har jag - bland annat i Timbro-rapporten "Vem ska få bli svensk medborgare?"
- istället argumenterat för att medborgarskapet bör ses som ett mål i
sig självt. Medborgarskapet borde utgöra ett slutgiltigt och
oåterkalleligt kvitto på att en individ är fullvärdig och likvärdig
medlem i den svenska staten. Alternativet är att vi legitimerar en
ordning där alla medborgare inte är lika mycket svenskar. Det räcker att
vi har starka samhällsnormer om att svenskheten sitter i blodet, vi
behöver inte ytterligare lagstiftning som förstärker dessa idéer."