Recensioner av Under omprövning börjar dyka upp. Björn Widegren skriver entusiastiskt i GD om boken: "Den bör bli ett standardverk, kanske till och med en bibel, för oss invigda som tröttnat på dagens trams".
SvD ägnar hela kulturuppslaget åt boken, och recensenten Michel Ekmans huvudsakliga invändningar är två.
Dels påstås boken utgå från "en historieskrivning där 1800-talets auktoritära, chauvinistiska och antisemitiska europeiska borgerskap okomplicerat ses som de liberala värderingarnas riddare. När dessa liberala värderingar sedan undermineras av modernistiska konstnärer, menar man, bereds vägen för Hitler och Stalin. Det är en otillräcklig analys."
Dels kokas den evolutionära konst- och litteraturteorierna ner till en "nyttoargumentation" som Ekman beskriver som "en definitiv kapitulation inför värderingarna i det samhälle vi lever i idag, där 'nyttan' blivit sin egen enda värdemätare."
Båda invändningarna ter sig alltför lättköpta. Kopplingen mellan modernismen och totalitarismen är ett obestridligt faktum, som inte i sig implicerar vare sig att det inte finns stora värden i en hel del modernism eller att därmed allt i 1800-talstraditionen skulle vara värdefullt. I boken diskuteras till exempel de klassicistiska tendenserna i modernismen. Likaså reproducerar Ekman den extremt endimensionella bild av 1800-talet som man inom det det kulturradikala lägret alltid har slängt i ansiktet på den som har velat slå ett slag för traditionsbaserade tekniker och förhållningssätt.
När det sedan gäller det biokulturella perspektivet är nyttoaspekten naturligtvis synnerligen komplex och handlar ytterst sett om något helt annnat än den sorts politiska eller ekonomiska nytta som man av Ekmans formuleringar förledas att tro att bokens essäer propagerar för.
Lars Vilks recenserar boken på sin blogg, och får väl sägas vara förhållandevis erkännsam, även om han naturligtvis har invändningar mot det sätt på vilket den institutionella konstteorin kritiseras. Jag tycker dock att han är orättvis i sitt sätt att hantera skönhetsbegreppet, där just den diskussion som han efterlyser faktiskt finns representerad och prolmetiserad i boken, i Per Bauhns essä. Roger Scrutons och Denis Duttons perspektiv kan i det avseendet inte heller - som Vilks gör - sammanlänkas utan står i flera avseenden faktiskt i kontrast till varandra.
Mot dessa resonerande och problematiserande texter kan ställas "recensionen" i HD av Jenny Högström, som inte överhuvudtaget tycks ha läst annat än mitt förord. Lite komiskt är det ändå att hon mot den bakgrunden avfärdar boken som populistisk.