I morse kunde man höra detta inslag i P1 morgon om Ann Heberlein. Jag vet inte om det bara är jag som finner inslaget heltigenom absurt och i viss mån tragiskt för den svenska kulturdebatten. Av inslaget förstår vi att Ann Heberlein har skrivit en ny bok, vilken till stor del handlar om hur hon skrev sin förra bok. Av inslaget förstår vi också att Ann Heberlein anser att den bok om vars tillkomst den nya boken handar, är en mycket bra bok, som hon absolut inte ångrar att hon gav ut. Vad hon däremot ångrar är att anser hon av sitt dåvarande förlag lät sig övertalas att forcera tilkomsten samt marknadsföra den tidigare boken. Hon pressades till exempel att ställa upp i den ena intervjun efter den andra.
I dagsläget ger Ann Heberlein återigen den ena inervjun efter den andra om den nya bok som handlar om den tidigare boken. Om tillkomsten av den nya boken likaledes har varit forcerad, är svårt att veta, men helt uppenbart är att Ann Heberlein inte har haft tålamod att samla material till en bok som handlar om något annat än om hur det var att skriva den föra boken.
Nu väntar vi naturligtvis på uppföljaren: boken som handlar om hur det var att skriva boken om hur det var att skriva boken om boken som handlade om Ann Heberlein.
Varför Ann Heberleins bok om hur hon skrev en tidigare bok överhuvudtaget intresserar några andra än begrändade delar av Svensk bokförläggarförening är för mig en gåta. Men samtidigt som jag inser att jag med detta blogginlägg bidrar till detta sakernas absurda tillstånd, hoppas jag att Ann Heberlein tar konsekvenserna av sina insikter - och att man i svenska medier försöker urskilja frågor och initiera diskussioner av större allmänintresse än vad Svante Weyler i förtroende sagt och inte sagt.