Socialdemokraterna kan nu bara sätta sin lit till att (a) inga fler graverande uppgifter om Håkan Juholts vandel och handel avslöjas och (b) väljarna har kort minne. Alternativ (a) är möjligt, alternativ (b) mindre troligt. Mona Sahlin hämtade sig aldrig från "Toblerone-affären". Hon lyckades inte etablera ett förtroende i väljarkåren under sin korta tid som partiledare, och det berodde på hennes uppträdande under granskningen av hennes användande av statens kontorkort för privat konsumtion. I väljarnas ögon är med all säkerhet Håkan Juholts försyndelser betydligt grövre än Sahlins. Jag kan inte förstå hur han ska kunna återupprätta sitt förlorade förtroende.

Det är viktigt att inse att den senaste veckans drama också är en fortsatt maktkamp mellan (Sahlin)högern och den vänster som tagit över inom Socialdemokraterna. Juholt var vänsterns kandiidat och den har ett egenintresse av att inte låta honom lämna sin post. Bakom Juholts tuffa uppträdande låg troligen vetskapen om att han ohotad kunde sätta hårt mot hårt. Det saknades en gångbar motkandidat och i slutänden drog sig hans fiender för att öka splittringen i partiet genom en öppen strid om partiledarskapet.

Men den socialdemokratiska splittringen består och därmed även dess politiska svaghet. Juholt sitter kvar, till de borgerligas stora lycka. De framstår, för lång tid framöver, som det enda regeringslaternativet. Men också Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan dra nytta av situationen och locka till sig besvikna s-väljare från vänster respektive höger. Socialdemokraterna, som för bara några år sedan beskrevs som världens starkaste parti, har aldrig levt så farligt som de gör idag.