Antologin Under omprövning recenseras i dagens DN över ett helt uppslag (ej på nätet), vilket är glädjande. Mindre glädjande är ingressen, där det står att boken är en "antologi om konst som angriper modernismen för att återlansera gamla figurativa stilar". Det är onekligen ett konststycke att DN:s redaktör lyckades få in fler än ett fel i den korta meningen. Boken är inte en antolgi om konst utan en antologi om bildkonst, arkitektur, musik och litteratur. Bokens syfte är inte heller att "återlansera gamla figurativa stilar". Redan på andra sidan i bokens förord klargör jag på ett sätt som jag, i min enfald, trodde var tydligt: "Huvudsyftet med antologin är alltså inte att propagera för figurativt måleri, wienklassicistisk musik, formbunden poesi eller andra utpräglat traditionsbundna kulturyttringar."
Recensionen i övrigt rymmer få slag under bältet. Ingenting om dolda politiska agendor och nazistiska ideal. Vilket onekligen får ses som ett klart framsteg sedan Figurationerdebatten.
Dock finns det passager i Margaretha Rossholm Lagerlöfs text som ger sken av att hon inte har läst boken i dess helhet, vilket i sin tur gör hennes kritiska synpunkter en smula uddlösa och missriktade. Till exempel skriver hon: "I boken bekämpas modernismen blint, som helhet". Denna mening har också DN:s redaktör, tagit fasta på i rubriksättningen: "Blint angrepp på modernismen". Vilket är en smula olyckligt, med tanke på att meningen blottar att Rossholm Lagerlöf inte har läst till exempel Gunnar Larssons och Pär Sandins bidrag, vilka just lyfter fram positiva aspekter inom modernismen. Sandins text ligger i sin fokusering på klassicistiska inslag i modernismen för övrigt helt i linje med Roger Scrutons höga värdering av en rad tidiga modernister och förmodernister.
Rossholm Lagerlöf kritiserar vidare Thomas Steinfelds text om modernismens ockulta rötter med påståendet: "Men vore det inte bättre att seriöst diskutera problemen?" Detta utan att på något sätt klargöra på vilket sätt Steinfelds text inte skulle vara "seriös". Förnumstigt skriver hon: "Konstverken kan visserligen vara gjorda av personer med egendomliga tankar, men storartad konst vidgar sig ofta långt utöver sina upphovspersoners intentioner".
Men vem har påstått något annat?
Att jag i hennes text förvandlas till någon sorts idealistisk filosof som anser att konstnärliga värden är eviga och allmängiltiga, kan jag köpa, även om Rossholm Lagerlöf tenderar att förenkla mina ståndpunkter intill enfaldens gräns. Hennes kritik av autonomibegreppet väljer jag dock att företrädesvis se från den humoristiska sidan. Att hon först beskriver mina åsikter i frågan som "höljda i dunkel", hindrar henne nämligen inte från att avfärda samma åsikter som heltigenom felaktiga.