Ulf Carmesund tar i dagens DN Elisabeth Åsbrinks bok "Och i Wienerwald står träden kvar" i försvar mot angreppen (här och här) för att dra alltför stora växlar på de fakta som finns om Svenska Israelsmissionens aktioner för att föra ut judiska barn från Nazityskland till Sverige, aktioner som enligt Åsbrink skulle vittna om att det i Svenska Israelsmissionens agerande fanns en undertext av antisemitism med kopplingar till nazismens människosyn.
Carmesunds artikel landar i två slutsatser. För det första visar han att den person som grundade Svenska teologiska institutet i Jerusalem, Birger Pernow, som även var Svenska Israelmissionens direktor mellan 1930 och 1960, hyste en antisemitisk grundsyn, som implicerar att "judarna är skyldiga till Förintelsen". För det andra menar han att Pernows agerande inom ramen för Svenska kyrkan vittnar om en undfallenhet gentemot rasistiska makthavare (i det fallet den tyska nazist-regimen) som i sin tur påminner om Sveriges agerande i relation till dagens israeliska politik. I bägge fallen uttrycks stöd för enskilda flyktingar, medan man ser mellan fingarna med terrorregimernas agerande i stort: på 1930- och 1940-talen med Tysklands, och idag med Israels och USA:s.
Analogin mellan å ena sidan Nazityskland och å andra sidan USA och Israel är givetvis problematisk, inte minst därför att den riskerar att förringa vidden av nazismens brott. Hur mycket man än inom till exempel Ship to Gaza förfäktar åsikten att Israel ägnar sig åt Förintelse och att Gaza är världens största utomhusfängelse, är det ändå få som inte uppfattar Israel som väsensskilt från Hitlers Tyskland, Castros Cuba eller Kim Jong Ils Nordkorea.
Samtidigt kan det vara av intresse för att förstå Carmesunds slutsatser, att studera hans egen bakgrund. Han var själv mellan 1994 och 1997 direktor för Frikyrkliga studieförbundet i Jerusalem (från 2003 Bilda), vars inriktning till stor del har grundats i ett motstånd mot det arbete med att få till stånd en dialog med judendomen som präglade Teologiska institutet i Jerusalem, vilket man menade inte i tillräckligt stor utsträckning tog ställning för palestinska intressen.
Carmesund är föga förvånande sedan länge engagerad i Broderskapsrörelsen och var i egenskap av dess internationella sekreterare också en av deltagarna på Ship to Gaza samt ledamot av StG:s "styrgrupp".
Ulf Carmesunds engagemang mot antisemitism är inte större än att han i början av 1990-talet ställde sig bakom professor Jan Bergman i Ahmed Rami-affären. I ett brev från den 4 april 1994 till teologiska fakultetens prodekanus Carl Reinhold Bråkenhielm sluter han upp bakom dem vid teologiska fakulteten vid Uppsala universitet som tog Jan Bergman i försvar, däribland Sigbert Axelsson och Carl-Fredrik Hallencreutz. Det som saken då gällde var Jan Bergmans uttalanden om att det i judendomen ska finnas en mitzva (gudomligt påbud eller förbud) som påbjuder "judar att döda hedningar" och att denna mitzva föreskriver dödandet av vänligt sinnade, fredliga icke-judar samt att den även inbegriper dödandet av barn. Denna mitzva tillämpas, enligt Bergman, även i moden tid och är vägledande för den israeliska arméns behandling av civila.
Den kritik som riktades mot dessa uttalanden av Bergman, som han i åklagarens förhör, inte kunde belägga med källhänvisningar utan endast motiverade med svävande resonemang, avfärdades i Carmesunds brev i termer av "drev" och "kampanj". Carmesund ställer frågan till Bråkenhielm: "Jag undrar i detta sammanhang vilka är de metodiska brister som präglar Jan Bergmans vittnesmål". Han påpekar därtill att han fann "Jan Bergmans vittnesmål i rättegången (...) mycket lärorikt för en ung student i religionsvetenskap".
När Carmesund tar Pernows "undfallenhet" gentemot Nazityskland som förevändning för att kritisera hur "en passivitet" breder ut sig ifråga om Israels "brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter" måste man fråga sig vilka drivkrafterna egentligen är bakom Carmesunds plötsliga engagemang mot antisemitismen: hur kunde han å ena sidan se Jan Bergmans explicita antisemitiska uttalanden som "lärorika", och å andra sidan vända sig så kategoriskt mot Pernows agerande, vilket trots allt ledde till att judiska barn räddades undan Förintelsen?