I tidigare blogginlägg har jag diskuterat Stellan Vinthagens akademiska profil. Som jag där visade har Vinthagen framgångsrikt kunnat kombinera en akademisk karriär vid Göreborgs universitet med en minst lika framgångsrik karriär som politisk aktivist.

I enlighet med sin verksamhet som forskarrådsfinansierad politisk aktivist, har Vinthagen beviljats anslag från Vetenskapsrådet för att tillsammans med juridikdocenten Håkan Gustafsson bedriva forskning om hur "sociala rörelser" påverkar lagar och offentliga regler. Forskningsprojektet, som syftar till att bland annat studera just "vilken inverkan kommer dagens djurrättsrörelser, globaliseringskritiska och antirasistiska rörelser att ha på rättsordningen i framtiden", beviljades anslag på 880 000 per år från 2009 till 2011 - sammanlagt alltså drygt två och en halv miljoner kronor.

Av presentationen av projektet förstår man att dess syfte är att undersöka hur delar av dagens utomparlamentariska vänster bör agera för att deras idéer ska kunna implementeras i det svenska rättsväsendet (om man även ger råd beträffande den sorts utomparlamentariska verksamheter som Anders Behring Breivik ägnade sig åt, framgår dessvärre inte av presentationen av  forskningsprojektet):

"Den bärande tanken för projektet är att ett framgångsrikt rättsliggörande av rörelsernas krav förutsätter en interaktion mellan aktörer inom såväl rätten som rörelserna. Både social och rättslig mobilisering antas vara nödvändig för att rörelsernas politiska krav framgångsrikt skall kunna rättsliggöras och vidareföras av professionella inom rättsväsendet och formuleras inom en rättslig diskussion. Denna rättssystemets anpassning kan å ena sidan innebära att samhällspolitiska argument blir rättsligt relevanta, men å andra sidan att argumenten töms på praktiskt innehåll genom att bli rättsliggjorda i en mer tekniskt juridisk mening. Om rörelsernas perspektiv skall omvandlas till rättslig betydelse utan att de förlorar sin kritiska karaktär krävs det att aktörer inom rättssystemet har kunskapen att åstadkomma detta översättningsarbete utifrån rörelsernas intressen, men samtidigt att det finns aktörer inom rörelserna som har tillräckligt stor kunskap om den rättsliga diskursen för att kunna göra kraven, perspektiven och värdena rättsligt relevanta."

Vad Håkan Gustafsson har sysslat med under de senaste åren, då han vid sidan av VR-pengarna också (även nu tillsammans med nämnde Vinthagen) har uppburit forskningsmedel från Gothenburg Centre of Globalization and Development, kan man nu ta del av i en liten nyutkommen skrift av Gustafsson med titeln Dissens. Om det rättsliga vetandet.

Boken inleds med följande tänkvärda citat av Ulrike Meinhof: "Den som en gång av fri vilja låter sig spärras in blir aldrig mera fri"

Boken avslutas med ett lika passande citat, denna gång av Meinhofs kollega inom RAF, Gudrun Ensslin: "Illusion - Isolation - I-so-la-tion, du måste ordna dina tankar, ordna dina ord, de sista orden, les belles choses, den stora saken". Dessa visdomsord föregås av Gustafssons egna slutord: "Men möjligtvis återspeglas slutligen i dissensen - i kampen mellan den rättsligt diskursiva makten å ena sidan och ett liv i existentiell autenticitet å andra sidan - ytterst bara en personlig hållning som inte kan vara något annat eller något mindre än stammheimskt konsekvent".

Med "stammheimsk konsekvent" kan väl ändå inte avses något annat än den "konsekvens" som kännetecknade fångarna i Stammheimfängelset: Gudrun Ensslin, Ulrike Meinhof,  Andreas Baader och Jan Carl Raspe. Tolkar jag Gustafsson rätt, så menar han att dessa är reprentativa för hur den som väljer att leva "ett liv i existentiell autenticitet" kommer att förhålla sig till rättsstaten, det vill säga i grundmurad opposition.